Ha-begär

Jag tycker inte att jag är materialist. Mina nyaste skor är mer än ett år gamla. Mina nyaste jeans... vet jag inte när jag köpte. Men inte var det i år. Och kanske inte i fjol. Jämför man mig med en del skulle jag verka vara förnöjsam. Men det är jag inte. Jag har en lista på grejer jag vill ha. Jag vill ha en varm sovsäck. Jag vill ha ett par snygga(-re) slappa jeans. Jag vill ha nya vinterskor. Och höstskor gärna. Och ny vinterjacka. Och så skulle jag vilja ha en lång svart kofta. Flås flås. Listan är längre. Men det jag vill konstatera är att jag har ha-begär.

Kära nån, det var väl inte så farligt, kanske någon tänker. Hoppas jag. Lite ha-begär kan man väl få ha? Begär och begär förresten, snarare behov! Eller?

Församlingens missionärer var på besök i kyrkan i söndags. De är till vardags i Nepal och jobbar på ett sjukhus där, bland annat med att förändra sjuksköterskornas syn på barn (typ att det spelar roll att de har ont). De visade bilder och berättade om olika saker de varit med om där. Bland annat berättade de om två småflickor som de hjälpt ur total misär till att hamna på något slags hem. När missionärerna hade kommit och hälsat på dem efter en tid hade flickorna kommit och varit helt exalterade och berättat att de nu hade egna skor. Sina livs första! Och så hade de varsin tandborste.

Har du en egen tandborste? Hur känns det?

Ja vi vet att vi har det bra här jämfört med hur det ser ut i övriga världen och att man behöver större perspektiv och allt det. Men det är lättare sagt än gjort när man lever sitt i-landsliv.
Jag var på en liten konsert förra veckan, och det var en tjej på scenen som hade så snygga kläder! Inget extraordinärt egentligen, en sötblommig klänning som jag har provat själv någonstans, kanske till och med på H&M, med en snygg, svart, lång kofta över (nejmen hoppsan, en sån som jag har på min "vill ha-lista!"). Och jag tänkte med en viss avundsjuka att "Åh, vilken fin stil hon hade".

Men vänta lite. Vad är det som säger att en med fina kläder har finare stil än en som inte har det? Speciellt när det handlar om kläder som hänger i stans skyltfönster för tillfället. Egentligen borde man väl säga att någon lägger mer pengar på kläder än någon annan. Även om det absolut inte behöver vara så att den som shoppar mest har "bäst" smak! Men man har ändå mer möjligheter att välja då. Hur som helst. Vart jag vill komma är att vi i västvärlden, eller åtminstone jag och kanske någon mer, bryr oss så mycket om hur vi ser ut! Även om man inte måste/vill ha det flashigaste, dyraste, nyaste på sig, så är man så noga med vad man har på sig! Man måste trivas, kläderna måste stämma överens med hur jag känner mig för tillfället.
Vilket humör är jag på idag? Eller: hur vill jag bli uppfattad idag? Därför att om kläderna är mysiga är jag mysig, om de är smakfulla är jag smakfull, gulliga så är jag gullig, sportiga så är jag sportig, tråkiga så är jag tråkig, och så vidare. (Säg gärna emot för övrigt om du tycker annorlunda, det vore ju härligt om allt bara är i mitt huvud!) Visst, personligheten kan motsäga stilen, men ytan skapar så lätt en bild av en människa både för andra och för personen själv - man för sig allra troligast på ett annat sätt i kavaj än i mjukisbyxor.

Det kanske inte är en så stor grej. Man kan väl få bry sig om vad man har på sig. Men det är dumt att/om vi uppfattar folk olika beroende på vad de har på sig. Tycker vi att någon är roligare än någon annan för att den har roligare kläder? Hur är det då för dem som inte har råd att spejsa till det så mycket? Hetsar vi varandra till att lägga mer pengar på kläder än vad vi egentligen vill?

Och hur snällt är det egentligen att ge ens vänner komplimanger för vad de har på sig? ”Å vilken fin tröja. Men vilken söt klänning.” Jag vet inte. Kanske bygger det bara ännu mer på hela ”jag är vad jag har på mig”-grejen”? Kanske blir någon glad? Men kanske vore det minst lika trevligt att höra att ”jag tycker om dig!”? Eller för den mer svenska: vad kul att se dig!
Något att fila på, en dag som denna. Personligen ska jag försöka gräva fram vad jag faktiskt verkligen behöver och vad som bara är i-landsbegär, och troligtvis stryka lite saker från min lista.

Jag kanske inte kan uttrycka lika mycket smak och stilmedvetenhet med min gamla vinterjacka, som jag skulle kunna om jag köpte en ny. Men jag kanske kan vara lycklig ändå. Och kanske kan, till och med, mina vänner tycka lika mycket om mig ändå? Vi får väl se…

En hel massa regn i juli

Det är sommarlov. Eller semester, eller vad man ska kalla det när man är tjugofem år och läser på universitet och allt. Men semester är väl för dem som jobbar? Nåväl, sommar är det, för alla, vad jag vet. Och det regnar. Regn, regn. Och jag har känt nästan hela dagen att jag inte vill gå ut. Och det har varit så skönt! Att få sitta framför datorn nästan hela dagen utan att känna något dåligt samvete alls. När det är sol vill/borde man vara ute hela tiden. Fånga dagen.

Det kan bli ganska mycket prestation det där med att fånga dagen. Man kan få kramp i sitt fångargrepp..

Det brukar vara skönt när hösten kommer. Man kan slappna av igen. Läsa böcker och kolla på film utan att någon tycker att man är en dålig människa. Visst vill man ha sommar och sol. Man måste om inte annat, för att överleva ett halvår i mörker. Jag hamstrar idogt varje vår. Sol! Sol! Huden sörplar. Sen blir man så småningom mätt och nöjd. Och då får det gärna bli höst igen.

Älskar Sveriges årstider! De är så olika varandra, alla vackra på sitt sätt! Och man är alltid sugen på det som kommer. När det har varit varmt och spralligt vill man ha det svalt och lugnt. Efter allt grönt blir det en explosion av rött och gult. Och när man nästan fått en överdos av färger faller alla löven av och det blir alldeles tomt och grått. När det börjar bli för mörkt och tråkigt kommer snön, alldeles alldeles vit och gnistrande och lägger allt mörkt under sig. Sen blir det brunt igen och allt är lite lagom dött, och då börjar det spira och gro lite varstans. Ja ni vet ju. Men visst är det härligt? Vilken mångfald! Gud är smart.