En vanlig tisdag i Örebro

Idag hann jag förbi Willys efter skolan innan de stängde!! Fröjd! Jag har inte hunnit dit på en vecka och jag har längtat nåt vansinnigt efter fil! Varje dag jag har åkt till skolan har jag sagt att "idag ska jag i alla fall inte sitta längre än att Willys har öppet när jag åker hem". (Inte för att jag vill göra reklam för dem egentligen, de slutade med Milkoprylar i sommar, vilket betyder att jag inte kan äta min högt älskade Milko mellanfil längre. Det är värre än vad det låter.) Men icke.

Vi redigerar film i skolan, vilket betyder att vi grejar med datorer som i sin tur innebär att man inte kan lita på någonting. Idag lämnade jag skolan 20.30 med datorn igång. Då hade den komprimerat min tiominutersfilm i sisådär 1½ timme och att skicka den till lärarens brevlåda beräknades ta ytterligare tre timmar. Japp! Det får den pyssla med själv tänkte jag.

Det fina med det hela är, förutom att jag hann handla idag OCH slänga i i allafall en omgång tvätt i maskinen innan tvättiden tar slut, att det är ganska mysigt att hänga på skolan. Det blir aldrig kris och kalabalik när inget funkar. Visst kan man stöna ibland, men sällan med större inlevelse. Och man har ju trevliga människor att dela sin väntan med.

Idag var vi nere i det dyra cafét (som vi har kommit på faktiskt säljer sirapslimpeskivor för bara två kronor styck med smör till, egentligen till maten, men vaddå..) och firade att vi nästan var klara med filmen. Och sen när vi märkte att det skulle ta ytterligare 45 minuter att komprimera filmen hann vi gå på konsert i aulan. Musiklärarna hade konsert och vår lärare Björn var med och målade (i målarkostym!!) när två andra improviserade. Riktigt kul! Jag satt där och tänkte att han nog hade en smygdröm om att vara trummis egentligen, eftersom han satsade så kraftfullt när han målade. Sen fick jag veta att han faktiskt är trummis. Han är ganska cool ändå, fastän han tyckte att jag vandaliserade i korridoren i våras.

Imorrn ska vi ha långklänning och slips har Björn sagt, för då ska vi premiärkolla på allas filmer. Vet inte hur lång klänningen blir men jag och en kompis har vart och köpt cider och popcorn och sånt som man ska ha när det är premiär. Fint det!

Nu ska jag ta ut tvätten ur maskinen. Hoppas ni trivs med livet!

Perfektionism vs förnöjsamhet

Jag är perfektionist. Typ.
Jag strävar efter att allt ska bli så bra som det bara går. Jag vill vara lagomt varmt klädd (gärna lager på lager så att man kan ändra sig om vädret gör det), lagom mätt - eller hungrig om man ska äta, kaffesugen om man ska dricka kaffe, jag vill ha tofflor om det är kallt på golvet, badkläder i väskan om man kommer på att man ska spontanbada och en extra filt på stranden att ha som kudde.

Jag vet inte om det låter illa. Eller om det låter som om det spelar roll. Men i praktiken gör det så att man blir ganska fixerad vid vädret - ska det bli regn sen? Eller sol? Jaha, hur mycket då? - och vid att planera när man ska packa. Eller klä sig på morgonen en normal sommardag, som kan diffa på 20 grader och innebära både snålblåst och, vad vi kallar, hetta.

Jag har förstört många lovande dagar och stunder med detta strävande efter det perfekta. En gång skulle jag och en vän på utflykt till en idyllisk ö i Göteborgs skärgård. Det blev inte som jag hade tänkt och jag blev skitsur. För att det började regna? Nej, för att det INTE började regna!! Jag hade minsann svarta jeans och en chic (?) men ack så varm skjortklänning för att det skulle vara en mulen dag och så blev det strålande sol och värme. Va!? Och folk låg och solade och badade och jag kunde inte göra det. Katastrof!

Vad är det man eftersträvar när man strävar efter det perfekta? Det ofelbara i sig? Att ingenting är dåligt? Eller är den belåtna känslan av att vara nöjd?

Jag ska försöka vara nöjd oftare. Lite mer Smala Sussie-mentalitet: "UU va bra sagt!" (om sig själv) Det är inte ett dugg lätt. Men ändå. En fika hemma är ändå billigare än en fika på café, om nu alla caféer hade stängt när man äntligen kom sig ner på stan.

Att vara nöjd är perfekt.
Fridens!