Gud är så glad i mig

När jag var liten hade jag en favoritsång som hette så. Fast på norska: Gud er så glad i meg. Jag och en kompis hade ett speciellt, väldigt hemligt, ställe i skogen dit vi brukade gå och ställa oss på en stor sten och sjunga den. Högt. Stenen låg i någon sorts dalgång och det ekade ganska bra (så hemligt, så hemligt) när vi sjöng:

Gud er så glad i meg at Han kan ikke holde øynene fra meg!
Dag eller natt, aldri forlatt, han bevarer meg.
Jeg er bestandig trygg, for han er med meg gjennom alt det som skjer meg.
Der hvor jeg går, sitter og står, passer han på meg. (t & m: A. Børud)

Vi förstod inte riktigt allt, ("Forlatt"? Det betyder "övergiven", ungefär.) men det mesta, och huvudsaken: Gud är så glad i mig att han inte kan hålla ögonen från mig. Det sjöngskrek vi med en sån där självklarhet som (bara?) barn kan ha. Inga teologiska tveksamheter eller intellektuella tvivel där inte. Gud är så glad i mig, så det så. När jag upptäckte den på Spotify förra veckan försökte jag sjunga den igen och upptäckte vad stor den var, texten. Vilka ord att ta i min mun! Kan jag verkligen säga det här? Vem är jag att...? Och Jesu ord om att tro som ett barn fick ny tyngd.