Men handlar då allting om att vi ska hitta en viss väg (ett visst yrke eller att blomma ut i ena eller andra gåvan) för våra liv? Är det det som är det stora? Är det därför vi är skapta, för att hitta vår speciella väg här i livet och vandra idogt på den? Kanske inte ändå! Borde inte det största, sett ur en kristen synvinkel då, vara att vara med Gud?
Inte för att Han ska visa en vägen, utan för att Han själv ÄR vägen. Och Han ÄR sanningen och livet. Han sa det själv. Han sa inte att han hade dem i fickan, som lockbete. Vi kanske inte så mycket ska söka livet genom Gud, som i Gud.
Sen är ju sånt där lite abstrakt. Och i praktiken kan det kanske se snarlikt ut. Att söka livet i Gud måste (väl?) också betyda att vi litar på Gud, litar på att Han vet vad Han sysslar med, och att vi alltså vågar göra det som man tror att Han säger. Vilket borde leda till att man, om man tror att Gud har koll, lever det liv som man "ska". Men det blir ändå en skillnad i vårt fokus, om vi söker Gud själv, eller om vi söker Gud för att få ledning i fråga vår livsväg. Om vårt främsta kall är att vara Guds barn kanske vi också kan lägga ner lite av denna bedrövliga rädsla för att inte hitta rätt väg här i livet.
Någon skrev någonstans att "Gud bryr sig inte så mycket om precis vilken väg vi går, som vilka människor vi blir när vi går den." Det kanske ligger något i det?
Illustration till Bengt Johanssons sång Led mig Din väg
(kan tyckas motsägelsefullt nu, men märk väl att det står Din väg och inte min väg..)
Några rader ur texten: Led mig Din väg, även när jag inte ser den
Hjälp mig att förtrösta, när missmod tränger in
(...)
Ta mig vid handen, för mig hem till Dig,
Inlägg
4 kommentarer:
AH! Nu har du fattat! =) (vem är jag att säga det förresten...) Men jag tror att det är just så det är. Vi är inte kallade av Gud att vara en görare (även om det oftast blir resultatet) av Guds verk här på jorden. Gud har kallat oss till gemenskap med sig själv. Lätt, grundläggande, något vi alla vet... eller? Hur som helst är det väldigt lätt att glömma bort i vår strävan att vara på rätt plats i rätt tid, i Guds fullkomliga vilja för MITT liv!! För MITT liv måste väl ändå vara viktigast?? Nä. Dax att släppa ner axlarna och, precis som du sa, leva I Gud och GENOM Gud. Jag tror att vi kan göra vad vi vill och gå vilken väg vi vill och att det är Guds A-plan, när vi lever i Gud. Och även om vi skulle uppleva att vi hamnat i diket, ja men upp på vägen igen då! Det är inte svårt, men vi gör det svårt när vi fokuserar på oss själva för då skäms vi och tänker att Gud skulle döma ut oss som B-kristna eller nåt. Jag tror ibland att det största hinder att ta oss över när vi gått fel (?) är den fula fula ful tanken "jag är inte värdig". Nej HUR skulle jag kunna vara det?! Ja det kan väl hända att det i viss mån kan vara nyttigt att veta om sina svagheter och tillkortakommanden, men Gud blir inte förvånad! Han vet vilka vi är. Vet mycket väl att vi inte är värdiga. Men det spelar ingen roll, för Gud har kallat mig till gemenskap med sig själv! 1 Kor 1:9
love! och lovely!
Så sant, så sant, Rebecka! Och den bilden - jag fullkomligt ÄLSKAR den! Den säger så mycket...
Tummen upp för Tinas kommentar dessutom!!
ååå.sant så sant!verkligen!bra att bli påmind om!
Skicka en kommentar