Alltså.
Jag är inte den som är den. Men nu börjar jag nästan (?) bli arg.
Ganska ofta får man frågan vad man håller på med, vad man jobbar med eller pluggar till, och nästan varje gång jag säger att jag läser till lärare får man en så... sketans tråkig reaktion. En rynkad näsa. Bekymrade ögonbryn. Usch då. Det är väl inge vidare nuförtiden va? Ungar nuförtiden är ju så hemska. Måste vara fruktansvärt jobbigt. Högstadiet? Ja det är väl det värsta av allt! Oj oj oj. Nä det kan jag inte förstå, hur man vill bli lärare.
JAHA ja? Vart tog den där artiga trevligheten vägen som är norm i alla andra lägen? Det har till och med blivit så att jag har känt att jag har behövt ursäkta mig. Ja jag vet, det är ganska jobbigt, hehe. Men jag har en back-up-plan, har väl inte tänkt vara lärare för resten av livet. Några år ska man nog orka. Vi får väl se. Bla bla bla. Men nu tänker jag inte göra det med.
Tack. Jag ska börja läsa mitt femte år nu. Du är oförskämd. Och förresten, ditt jobb verkar inte vara så himla spännande heller!!
(Nej. Så skulle jag inte heller säga. För så säger man inte! Ju.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
småsaker, stora frågor, illustrationer och tro
Inlägg
2 kommentarer:
Tycker din sista replik var bra! Helt i sin ordning vid fler tillfällen än man önskar skulle jag tro.
Men framförallt så tycker jag att du kan stå på dig och säga att du pluggar till lärare för att det faktiskt är KUL! Ett oerhört intressant, givande och VIKTIGT jobb! Och att tonåringar faktiskt är toppen så länge man inte är omöjlig själv... Typ.
Heja syster!
Kram /Malin
Det är inget hjärndött yrke brukar jag tänka, när jag går på stan och gör hjärngympajämförelser med andra jobb. Ett fint och ädelt yrke som utbildar Sveriges framtid. Kör hårt fröken Larsson. Jag tror på dig!!!
KRAM
Skicka en kommentar