livet och sånt: En vandals bekännelser och några funderingar kring konst

Idag var min väldigt engagerade och inspirerande lärare upprörd. Någon hade vandaliserat konsten i korridoren! Så hemskt! "Jag säger inte att det måste vara någon av er, men..."
Det blev sådär jobbigt. Jag som tyckte att jag hade varit så finurlig. Men det tyckte uppenbarligen inte han.

Jag läser till bildlärare. I korridoren finns det massa elevarbeten, gamla och nya. Ett elevarbete är en triptyk (tre tavlor som hör ihop) och har tre provocerande motiv. Jag kanske inte ska gå in på exakt hur den ser ut ifall någon som har gjort den skulle läsa det här och ta illa vid sig, men en av tavlorna är ett kollage av porrbilder. Ganska grova om du frågar mig, inte porr över huvud taget om du frågar min lärare. Jag tyckte/tycker att den är ganska otrevlig (ja, alla tre egentligen) och tänkte att aha, jag censurerar den. Sådär som man gjorde förr i tiden när något var lite olämpligt naket. Jag satte ett löv på tavlan. Eller, jag satte ett stort löv över hela tavlan. Och eh.. jag fäste kanske lövet direkt på tavlan, eftersom det inte var stort nog att fästa utanför. Med tejp. Den gick att dra bort utan att göra skada. Kul tyckte jag, plus att det samtidigt var en liten protest mot detta trista inslag i min arbetsmiljö. Yttrandefrihet, okej, men man måste väl få ha något att säga till om vad gäller ens ofrivilliga närmiljö också? Icke!

Jag förstår att tavlornas poäng är att provocera fram känslor, vilket verkar vara syftet med det mesta i nutida konstväg, men jag kan tycka att sådan konst i så fall gör sig bättre i konsthallar dit man kan välja att gå eller inte. Eller åtminstone, om man nödvändigtvis vill nå ut till en ofrivillig publik (annars är det kanske inte så provocerande ändå?), så kan man väl ha en väldigt kortvarig utställning så att ens (läs mina) ansträngningar att acceptera det vulgära som en del av väggen, inte behöver bli så jordiskt utdragna.

"Du eh... den där vandaliseringen... " En lite jobbig bekännelse. Men mindre jobbig än klumpen i magen av att vara en skurk i hemlighet. Det är nog första gången jag fått en handling kallad vandalisering. Eller jag får tänka...

När jag och min kusin Patrik var små gjorde vi något som mer var vandalisering på riktigt, även om ingen kallade det det just då. Då satt vi på grusgången vid källarfönstren - ni vet såna där små kvadratiska som är jättetjocka - på huset där mamma och pappa bodde och hackade sönder alla fönstren med stenar. 8 fönster. Hacka hacka hacka... Det tog sin lilla stund men till slut var alla borta. Och jag minns att de blev lite förskräckta, de vuxna när de kom, men att ingen blev speciellt arg. Man skulle va tre år jämt. Eller ja.

Dagens bild är ett stycke kuliss från en dockfilm jag och några klasskompisar gjorde om nutida konst. Låt mig presentera Fetthörnet, som i sitt originalutförande skapades av Joseph Beuys.