Du är mer än nog för mig...

Jag vet inte om det står någonstans i Bibeln att vi Gud ska vara nog för oss, eller om det bara är nåt som jag har fått för mig. (Som massa andra "fromma" grejer som inte skapar frihet alls utan bara är allmänt livsnjutarförsvårande.) Jag kan till exempel få dåligt samvete om jag tycker för mycket om människor. Om de betyder för mycket för mig. Oj, jag blir gladare när jag umgås med den här personen än när jag (försöker) umgås med Gud. Oj, jag ville hellre gå på spelkväll än sitta hemma och be. Oj, jag känner mig ensam när jag är ensam. Det borde jag ju inte göra, jag har ju Gud, och det borde ju vara mer än nog.

Så där sitter man och känner att man skulle ville ringa någon, våldgästa någon, eftersom man tycker att Guds sällskap är lite väl diffust och okännbart, men så säger den lilla surfromma rösten att "jaha ja, duger inte Gud minsann, Han räcker inte för dig?" och så tänker man att näe, nä inte ska väl jag sitta här och vilja ha nåt sällskap, Gud är ju här. Oh, vad Han är här.

Min bror gjorde en seriestripp om det här för ett tag sen. Jag tycker den är så bra. (http://www.kristiansvensson.be/)

Intressant att när Gud skapade den första människan så sa han (GUD sade!):
Det är inte bra för mannen att vara ensam. (Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like).

Ensam minsann! Fastän människan då, vad jag förstår, hade en obruten relation med Gud. Jag satt och klurade på det där häromdan, varför Gud inte gjorde oss nöjda med bara Honom. Att vi liksom var skapade att gå runt och vara jättetillfreds med Hans närvaro allena, med något slags direktkommunikation till Gud som var allas våra hjärtans fröjd och glädje. Varför har Han skapat oss beroende av varandra? För att Han vill att vi ska träna oss på goda egenskaper, tålamod, tjänande, kärlek, generositet, etc., som vi får när vi slipas med andra människor? För att få fram riktigt bra människor som liksom duger för den himmelska tillvaron? Kanske inte. För att Han bara gillar gemenskapsgrejen som sådan? "Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir!" Han är ju en gemenskap i sig själv. En treenighet. Och vi är skapade till Hans avbild. Hmm. Tja?
Tänk vad skumt det hade varit om vi var skapade att inte alls bry oss om varandra. Om alla verkligen var små öar som fungerade helt för sig själva. Sig själva nog. Läskigt! Och vad skulle hända om man föll?