Om gemenskap och uppsatser.

Igår kväll kom jag hem efter en underbart social helg (med lyxigt långbesök av kära fru M och lite fint kollektivhäng bland annat) och tyckte att det var skönt att vara själv en stund. Man kanske ska bo själv ändå, tänkte jag (vilket jag ju också gör, men ibland tänker jag att man borde bo i kollektiv). Det kanske är då man är mest kreativ också, när man har tid över för sig själv. Ja, det kanske är det perfekta, att hänga med kompisar jättemycket men bo själv och ha ett eget krypin att komma hem till om kvällarna, med eget kök där man kan lämna disken hur som helst om man är trött. Så tänkte jag igår innan jag somnade.

Och så går det en halv dag och jag är depp för att jag inte får träffa folk. Var är alla? Var är glädjen, livet... ?

Och kanske är det svårt att få sin dos av gemenskap om man bor själv ändå. Det är på något vis sorgligare att vara själv när man inte vill vara det, än att inte vara själv när man vill vara det.

Det finns så grymt många härliga människor som man skulle vilja lära känna bättre! Jag kan ibland fundera på att åka runt och bo ett par år här och ett par år där för att hinna ha lite vardagsliv med några av dessa härliga människor som bor utspridda över landet. Å andra sidan skulle man då vara tvungen att flytta ifrån dem som bor här i Örebro nu. Och det vill jag ju inte heller! Sen skulle det nog bli ganska rotlöst i längden. Jag kan tänka att man får ta det i himlen, som man inte hinner med här. Nog för att man ska fånga dagen och allt det, leva här och nu, men det är lite skönt att under tiden ha i bakhuvudet att man har en evighet på sig att ta igen allt!

Här måste jag flika in med ett fantastiskt passande ordspråk som man sällan hör i sin helhet:

"Carpe diem - Memento mori" Fånga dagen OCH (ung.) kom ihåg att du är dödlig.

För här och nu, i detta liv och på denna jord, i Örebro, har jag uppsatsvecka. Och uppsatser är det värsta jag vet. Uppsatser och hemtentor. (Efter allt seriöst ont här i världen som måste komma på första plats.) Sitta hemma, ensam vid sin dator hela dagarna och tänka seriöst under tidspress - det ger mig vansinnigt starka flyktkänslor! Speciellt när man kört fast och tiden bara rusar iväg så att man bara får större och större tidspress. Ikväll fick jag åka iväg akut på en körövning med en vilt främmande kör för att stå ut. Tyvärr var det inte så roligt som jag hade hoppats för körledaren kändes också stressad. Men jag kom i alla fall utanför dörren en sväng och fick träffa lite folk.

Vissa dagar är helt enkelt mindre inspirerande. Tur att de har en ände.

Och detta inlägg känner jag är värdigt att föräras med en
gammal bild från Hofors-tiden. Håll till godo!