Fru eller frimärken? Gud eller Csn?

Ponera att jag har en pojkvän och att denne går i motorcykelköpartankar. Jag säger inte att det är så, jag säger bara att det skulle kunna vara så. Men om det nu vore så, skulle han måhända vara inne på blocket ganska ofta och dregla över denne (henne?). Mycket funderande och velande skulle det bli och en och annan dröm om nätterna. Å min cykel... Den är så fin, så fin.
Inget jättemärkligt med det. Jag skulle bry mig om den jag med, titta på bilderna och lyssna på (för-)argumenten och allt sånt. Köp en då! Eller köp ingen då, vad som nu kan tyckas vara förnuftigast. Men man skulle ju inte vilja att det tog över. Att hon var i hans tankar och drömmar mer än jag var. Att han när vi umgicks var helt frånvarande, endast drömmande om sin mc.
Det skulle ju i så fall vara som om den betydde mer för honom än vad jag gjorde (ack, vilken absurd tanke!), vilket inte vore så trevligt. Man vill ju vara number one liksom. Jag satt och tänkte en gång, att om detta skulle hända skulle man ju få säga ifrån...

"Du skall inga andra hava jämte mig!"

Och så kom jag helt osökt att tänka på någon annan som sagt så och jag tyckte att det gick upp ett litet ljus. Jag kände det som att jag förstod något av vad Gud menade när Han satte det som regel nr 1. ("Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig" 2 Moseboken 20:3 och även det som Jesus anger som det främsta budet:"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd"Matteusevangeliet 22:37)

Det är ju så grundläggande! Klart man vill vara den första! Om man är gift med nån vill man vara dennes allra käraste, bland människor och djur och prylar och annat mänskligt och materiellt. Det vill i alla fall jag. Nummer två vore inte så hett. "Du är fin, men Å vad jag älskar min hobby..." Det vore ju helt bisarrt om ens man älskade sin frimärkssamling mer än en själv! Fru - frimärken - fru - frimärken... (väger) hmm.. Jämförelsen må halta en smula, men på ett sätt är det lika bisarrt när vi sätter något annat före Gud. När vi har andra "gudar" jämte Gud.

Parentesen för de ickekyrkliga: Ja nu kanske jag lämnade något osagt som inte var helt självklart. Det här med gudar (dom som man inte ska ha vid sidan av Gud) behöver inte röra sig om gudar i bemärkelsen kärnan i en religion eller sådant, något man medvetet tillber. Det behöver inte vara en mystisk amulett som doftar ockultism eller något annat farligt, utan kan vara något som fungerar som en gud i ditt liv. Alltså, något som du sätter ditt hopp och din tilltro till. Något du litar på, som är din trygghet och som står för din försörjning, dina behov och din glädje i livet.
Pengar, till exempel, fungerar som en avgud för många i västvärlden idag. Det är lätt idag att tänka att det är pengarna som är lösningen på allt. Pengarna ger oss vad vi behöver. Pengar ger mat och hem, trygghet - i att man kan köpa vad man behöver, glädje och tillfredsställelse genom alla prylar och upplevelser man kan köpa. Även framgång inom arbetet kan vara det, även om det till viss del kanske också handlar om pengar i slutändan. Kanske har man sig själv som en gud, även om man absolut inte skulle kalla det så. Att man satsar allt på att förverkliga sig själv och få status och erkännande av omgivningen. Det är lite svårt och abstrakt...

Vad hade då detta med frimärken och fruar att göra? Jo, att på samma sätt som merparten av oss (förhoppningsvis?) tycker att en fin och nära relation människor emellan borde väga tyngre och betyda mer än en hobby - som till exempel frimärken, borde Gud få väga tyngre och betyda mer än andra gudar. För Gud är den enda som är en levande Gud, som faktiskt kan gripa in och hjälpa på riktigt. Bara Han är värd att verkligen hoppas på. (Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hälpa eller befria, för de är bara tomhet." 1 sam 12: 21)

Jag kanske verkar ha kommit från ämnet. Men det har jag inte. Jag tänkte på motorcykeln och att man ju inte skulle vilja att den tog över. Och så kom jag att tänka på att ibland tar saker över och blir för stora i mitt liv. Visst får man vara intresserad av saker och älska människor jättemycket, men de ska ju inte helt uppfylla ens hjärta!
Ibland kanske vi får tänka lite svartsjuk/åsidosatt/sviken/nånting flickvän för att förstå hur Gud känner det i sin relation med oss. Och omvänt, hur vi är mot Gud. Kanske först då fattar man att det inte är så obetydligt att man sätter sitt hopp till csn ibland, istället för till Honom.


Vet inte om det blev mer eller mindre rörigt. Hoppas på det senare förstås. Ha det fint!


(Träffande och roligt står det om Gud och avgudar i Jeremia, kapitel 10, verserna 1-16. Enjoy!)