"Nu tar vi hälja!" *

Nu känns det överallt att det är jul. Till och med vädret har anslutit sig till helgstämningen och julpiffat.

Såhär några dagar innan jag åker hem till mor och far har jag redan:
1. ätit mig less på risgrynsgröt
2. .. och pepparkakor (nästan)
3. och lussekatter.
4. Lyssnat/sjungit mig mätt på julsånger (julkonserter x 3 + julkonsert med kören jag själv sjöng i).
5. Handlat till mig själv det jag önskade mig i julklapp.

TUR att jag har Karl Bertil Jonsson kvar. Och umgåsandet. Och hela anledningen till julfireriet: att Gud sände sin son till oss, till vårt ljus och hopp och räddning. Och nu tar jag helg från denna bloggosfär.

önskar jag er alla!



* värmländsk, smått intern, avskeds/uppbrotts/upprors-fras

Kampen om tiden

Jag kan ibland fascineras över att jag faktiskt klarade mig utan både tv och dator/internet för några år sen (och radio!).
"Vad i hela friden gör du om dagarna?" undrade folk. Jag tyckte de var märkliga. Jag gjorde väl bara vad de gjorde när de inte satt framför datorn?! Insåg inte hur mycket tid det rörde sig om. Nu är jag en av dem som undrar. Vad gjorde jag om dagarna egentligen? (Exempelvis satte in foton i album? Det tyckte jag ju var sjukt kul. Men nu, med flera tusen ickekopierade foton på datorn ligger det intresset lite på is, kan man säga.)

Det är med internet som med mobiltelefonerna - funkar mycket bra att vara utan tills man väl skaffat sig.

Michael Endes Momo eller kampen om tiden gjorde stort intryck på mig när jag var liten (läsvärd även för vuxna skulle jag tro). Jag refererar ofta till den. Och jag tänker att de digitala prylarna är lite som de grå farbröderna i boken. De säger att du blir effektiv och fri, men de bara luras.

Är på min vakt inför nästa nya dethärklarardudiginteutan-sak. 

Apropå SD-mobbningen

Snubblade precis över dessa ord:

"Förvägras man tillträde i en grupp (som den egna klassen) är risken stor att man avvisar normerna i gruppen och ansluter sig till grupper vars värderingar står i skarp kontrast till den värdegrund som exempelvis skolan vilar på (Hammarström 1996)." (ur Lundgren och Lökholms Motivationshöjande samtal i skolan, 2006)

Inte så nytt. Och mest om ungdomar. Men ändå...

Läste igår att man i region Skåne just nu söker bidrag för att få sätta upp en pjäs om Åkesson. (Artikel)
Jag antar att den är elak. Oj vad det låter som om jag är sverigedemokrat nu. Det är jag inte. Men jag är av uppfattningen att de är människor, med allt vad det innebär. Hur var det med allas lika värde, Sverige?

(Mitt i allt detta skickar svenska myndigheterna iväg en massa människor som sökt tillflykt här. Somliga, rapporteras det efteråt, åker rakt till sin avrättning. Precis som de hade trott, och sagt till nissarna här att de skulle göra. Men inte protesterar vi då minsann. Det kräver ju lite mer energi, och är inte hälften så skojigt som att driva med några politiker. Eller förresten, en del protesterar visst. Men då kommer polisen och tar dem. Kanske behöver det göras en ändring i Läroplanen, att eleverna ska fostras att ha solidariska åsikter om de svaga och utsatta, inte att de ska visa solidaritet, som det står nu? Det blir ju så besvärligt om eleverna tar det på allvar...)

Åter till Lökholm. Glad lucia!

Diskriminering som är politiskt korrekt

Jimmie Åkesson är den enda partiledaren som inte blev inbjuden till Nobelfesten.

För han är ju rasist -eller vaddå? Eller, om man vill formulera sig lite mer politiskt korrekt: "De ska inte behöva bjuda någon som de inte delar demokratiska värderingar och ideal med" som Unni Drougge sa i Aftonbladets 'tyck till'-panel. Det var nog dessvärre inte så som resonemangen hade gått, bland inbjudningskorten i nobelkommitén, eftersom  de valde att bjuda in ambassadörer (åtta!) för diktaturstyren (-åtminstone enligt tidningen). Och det kan ju tänkas att de inte hade lyckats kvala in på de premisserna. Man kan säga mycket om åsikter som innebär att vi nekar behövande hjälp, etc, etc, men odemokratiskt är inte sverigedemokraternas existerande i riksdagen.

I Sverige hyllar vi demokratin som om den i sig vore en garant för ett gott och solidariskt samhälle ("demokratiska värderingar" ska förmedlas till alla skolbarn enligt läroplanen). Men demokrati betyder väl egentligen bara i praktiken -rätta mig om jag har fel- att majoriteten bestämmer? Folkstyre i all ära, men om folket vore blodtörstigt och människohatande vore demokratin inget att hänga i granen. Vi sätter väl vårt hopp till att vi lyckas fostra varandra till att tycka det som vi tycker är bra, så att mänskligheten blir god och majoriteten röstar för det goda. Kanske är det därför vi är så hårda mot dem som tycker sådant som vi tycker är fel? Kanske är det därför som det plötsligt har blivit helt okej -ja till och med önskvärt-  med mobbning, när det handlar om sverigedemokraterna. "För dom är ju rasister." Ja, det kanske var dom som började. Om man nu ska hålla sig på den nivån. Ska vi det?

En liten undran från det naiva barnet i mig - när vi nu ändå är inne på sandlådenivå - är om det rätta sättet att lära någon att vara inkluderande är genom att ständigt exkludera denne? Och då pratar jag förstås inte bara om nobelfesten, utan även om det allmänt dåliga bemötande som, vad jag förstått, SD-politiker många gånger utsätts för som privatpersoner, för de politiska åsikter de har, samt om de politiska debatter som SD portats ifrån. Det senare menar jag är en stor anledning till att SD alls sitter i riksdagen idag, eftersom det enda man vet om deras politik är vad de själva sagt i sina egna forum, där de inte fått några jobbiga motfrågor. Jag antar att man har gett upp hoppet om att få dem att ändra sina åsikter och att det enda som återstår är att straffa dem för att de har dem? Straffa och straffa tills de molokna tar sin politik tillbaka och håller tyst för resten av sina liv (för det brukar ju fungera bra)? Eller vad är tanken egentligen? Och hur det går ihop med åsikts- och yttrandefriheten är så komplicerat att jag inte ens orkar fundera på det.

Ska de börja med separata toaletter också, för SD-politiker och andra politiker i riksdagshuset? Just asking...

Att leva har sin tid

...och att studera på distans har sin tid.
Att vara inspirerad har sin tid,
och att genomlida har sin tid.
Att åka på en fantastisk resa har sin tid
och att äta färdiglagad ärtsoppa på korv har sin tid.
Att känna att man är där man ska vara har sin tid
och att inte känna och inte veta så mycket alls har sin tid.
Att gå från klarhet till klarhet har sin tid
och att famla i blindo har sin tid.
Att tjäna pengar har sin tid
och att bygga på sin csn-skuld har sin tid.
Att renvera sitt kök har sin tid
och att sova i en lånad säng i ett hyrt rum har sin tid.

Allt har han gjort skönt i sin tid.

Fokus

Jag har börjat ta morgonpromenader. Så att jag vet att jag kommer mig ut innan solen går ner, eller alls. Man får skynda sig.

Idag tog jag med kameran. Jag gillar fotopromenader. Det får en att leta efter det som är vackert.

 

uthållig



 



Mycket träd blir det...

oktober och november och december äro grå

Jag var höstsur
Sur på att löven trillade ner och att det vackra försvann med dem - färgerna och, nästan, livet

Jag var tvungen att vänta på en tågstation en morgon, tidigt och länge
och jag såg, som man kanske bara gör när man har en dryg timme mellan två tåg och inte kan ha bråttom;
träden
nakna, karga
som svarta i morgondiset
och de var vackra så att det gjorde ont
inte ett dugg döda
möjligen lite ledsna, sårbara
lite som vi på hösten

     Ett träd som stod i staden där tåget senare stannade.

och man kan undra hur jag kunnat missa
men jag har väl gått och blängt i backen
för att jag har varit sur
och för att det är där som löven är

Så mycket bättre

... har ju börjat på tv igen. Ny säsong, nya människor..
Såg det första avsnittet idag (ligger ute en dag till på tv4play) och alltså - det är ju ett trevligt program. Snällt. Insmickrande rentav! Motsatsen till förnedrings-tv.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Tomas Ledin till exempel (mycket pga 'sommaren är kort' som vi sjöng på skolavslutningen i sexan och som jag varit trött på sedan dess), men han verkar ju vara en hyvens karl. Det är inte varje gång som ett tv-program får en att tycka bättre om folk än vad man gjorde innan. Så det är ett tips för den som har missat det. (Och nu låter jag sjukt sponsrad, men det är jag ju förstås inte. Av nån märklig anledning får jag aldrig några skandalösa sponsringsförslag...)

Och så är ju Laleh med förstås, det var ju därför jag började skriva om det här. Min banner/header/vad det heter-bild uptill är ju en illustration till hennes låt Bjurö Klubb, så jag tänker på henne varje gång jag går in på bloggen.

Hopp

                                                   

Det är ju grått

Rusk.
Borttrillande vackra, färgglada löv som nån loj gubbe som inte jobbar på ackord går och blåser bort, utanför fönstret, hela dagen. Bröööl.
Hemtenta. Hemtenta vars första fråga inleds med ett vagt citat på engelska som jag inte riktigt förstår, och som hela frågan utgår ifrån. "-Vad innebär detta?" "- Det vet jag inte riktigt. Jag läser till svensklärare."

Och jag har en alldeles för stor godispåse som jag köpte till ett kalas, men som aldrig riktigt kom fram, och som jag nu äter ifrån lite hela tiden. Fastän jag känner hur tandtrollen fräter ner tänderna och fastän det inte är så supergott. Socker liksom. Ork. Tenta-ork. Det är inte roligt att läsa på distans. Jag gillar skolan men jag har aldrig gillat att plugga (och distans är att plugga utan att gå i skolan). Nu är jag skoltrött för första gången i mitt liv (förutom en termin i sexan). Men nu kommer all trötthet på samma gång. 20½ års skolgång(medräknat förskolan, borträknat folkhögskoleåret) slår tillbaka med kraft.

Men om man ska ta något POSITIVT (för det ska man väl alltid göra. Eller?) så har jag har i alla fall kommit över mitt löjliga jack-begär. Och jag ska aldrig mer gå in på naturkompaniet.

Och jag ska försöka skaffa en ny header som inte är rosa och orange.

Hurtiga hälsningar från november, månaden framför alla andra.

Dagens begär

Jag har gjort det igen. Jag har gått på stan och kärat ner mig i en pryl. Ett dött ting. En skitdyr jacka. En sån där bra jacka som jag skulle älska i resten av mitt liv, ni vet, som jag skulle känna mig som mig själv och  genuin i, ja som jag helt enkelt skulle bli lite lyckligare i. (Och coolare och snyggare.) Och det skulle ju faktiskt vara en bra sak, hållbarhetstänksmässigt, om jag köpte den eftersom jag skulle ha den såå länge. Jag skulle liksom aldrig mer vilja ha en ny jacka. Hållbarhet - bara ett köp bort. (Förra året kände jag sådär om ett par skor. Men jag insåg att jag inte behövde några överlevar-antarktis-skor i Örebro stad. De plogar liksom på vintrarna här.) Jag har ju en annan jacka. Den  köpte jag så sent som i fjol och den fungerar mycket bra. Men den prasslar, och det tycker jag inte om. (Jag köpte den ändå, eftersom jag inte ville vara så ytlig att jag brydde mig om sådant. Jag skulle minsann tänka moget och sätta det praktiska först.) Det känns inte alls jag, med en prasslig jacka - och tänk om jag blir utdömd efter den, som en SÅN, en såndär med prasslig jacka. Det vill man ju inte.

(Förlåt alla ni som har prassliga jackor. Jag ironiserar över mitt eget tänkande som jag tycker är ganska dumt. Prassliga jackor är ju i regel väldans praktiska. Det är bara att jag har som konstiga tvångstankar kring prasslande kläder. Som att de har mer kemikalier i sig än andra och är mer onaturliga, bara för att man inte kan smyga runt ljudlöst i skogen med dem. Ja ni hör ju, det är fel på mig och inte på prassliga jackor.)

Jag tycker att det är otäckt att habegäret sitter så djupt, och att man förknippar kläder så mycket med identitet att man kan gå runt och känna sig seriöst obekväm i en jacka i "fel" material. Det vore skönt att slita sig loss. Och jag ska försöka övertyga mig själv om att köpet av en tidlös och hållbar jacka inte är ett bra sätt att slita sig loss.

Det här med bekymmer

Jag oroar mig lätt. Det är jag bra på. Att komma på alla saker som kan gå fel och se framför mig det värsta som skulle kunna hända oavsett alternativ. Om jag inte klarar den här kursen, om jag inte kan göra om den heller för att läraren kommer på att han vill gå i pension sen, om jag då inte får söka nästa termins kurs, om jag måste läsa en termin extra och inte har csn-veckor kvar så att det räcker. Om, om, om.Och jag kan tänka att det är kört, så kört, så kära nån. Fastän det alltid har gått bra hittills. Fastän Han alltid har tagit hand om mig.
Dagens påminnelse:

Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med. Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna. Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?

Så sa Jesus för längesen. (Lukasevangeliet 12:22-24) Men jag tror att det gäller även för csn.

Underbara Clara lade ner sin blogg

...och skapade en ny, helt egen (ickefinansierad), sådan. Då tog hennes förra arbetsgivare bort gamla bloggen, där länken till nya fanns. Ve! Men om ni vill hitta den så har jag länkat till den (nya) här i högerkanten bland bloggarna jag följer. Jämt så ni vet. Hon vill man ska sprida vart hon finns. Nu har jag gjort det! Varsågod, äsch det var så lite så.

Kärt besök från -90- talet!

Alltså. Jag har inte följt så många tv-serier. Men det finns en, som gick någon gång i mitten på -90-talet sådär. Jag har tänkt att det vore kul att se nåt avsnitt igen. Och så finns serien förstås på youtube, där en fantastisk människa har laddat upp varenda avsnitt (?)!! Man blir ju rörd.. "Ensamma hemma" hette den i Sverige, "Party of Five" egentligen. Dagens tidsätartips!

Vad som helst, men inte kristdemokrat!

Läser att Tv4 sparkat Birro för att han gick ut med att han funderade på att kandidera till KD-ledarposten.
Birro tog tillbaka sina kandiderarplaner men det var kört ändå. Något så opartiskt kan man ju inte ha i TV! Men Miljöpartiets Fridolin får gärna programleda. Hm?

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?
1. Birro är för ärlig?
2. Birro är för opartisk?
3. Tv4 är för opartiska?
4. Allt som har ordet "krist" i sig är obehagligt?

Teleman reder ut begreppen

Jag läser om det svenska språket för tillfället. Idag kom jag till ett avsnitt om de/dem/dom, vilket jag ju var inne på häromsistens. Författaren  Ulf Teleman, fd ordförande i Svenska språknämnden och huvudredaktör för Svenska Akademiens grammatik, förklarar varför vi kan ha svårt med de och dem:

Vi tackar Teleman för detta.  

Dagens språklektion: de och dem

Orden de och dem hamnar ofta på fel plats. Både när man menar de och när man menar dem använder man ju ofta ordet dom när man pratar, och därför kan det vara svårt att veta vilket ord som ska användas var när man skriver (då det plötsligt inte är lika okej att använda ordet dom). Jag blev inspirerad att skriva det här efter en liten stunds bloggläsande, eftersom jag än en gång blev påmind om att många skribenter som har ett fint och - i övrigt - korrekt språk, använder de och dem på ett inte lika korrekt sätt. Och då tänkte jag att om det hade varit jag hade jag velat ha en sån här lektion. (Och jag vet att ordet sån är talspråkligt, men jag använder det ändå eftersom jag tycker att ordet sådant är lite präktigt i bloggsammanhang.)

Alltså, det är ju jätteirriterande med folk som leker språkpoliser. MEN för dem som vill vara korrekta i sitt språk, eller vill kunna vara det om de skulle vilja, kommer här en liten lektion:

Om användandet av orden de och dem

En tumregel man får höra ibland är att ordet de ska hamna före ordet dem i en mening, om det finns två av dem. "De fick mer ost än dem. Men det är inte så säkert att de gillade osten som lades fram åt dem", och så vidare. Det här gäller dock bara meningar som är uppbyggda på det mest traditionella sättet, och undantagen är många. Se inläggets andra mening till exempel: "MEN för dem som vill vara korrekta i sitt språk, eller vill kunna vara det när de vill, kommer här en liten lektion." Här fungerar inte "de före dem"-regeln. Mitt tips är att istället köra med vi och oss-utbytestestet.


Orden de och dem används i samma lägen och på samma sätt som orden vi och oss*. Ordet de motsvarar alltså ordet vi, medan dem motsvarar oss. Till exempel: vi gillar ost - de gillar ost. Osten gillas av oss - osten gillas av dem. Eftersom vi aldrig (helst) använder samma ord för vi och oss, som vi använder ordet dom för både de och dem, har vi i regel lättare för att känna vilket av dessa ord man ska använda när.
 
"Dem är så roliga" låter kanske inte så knasigt enligt somliga, men när vi byter ut ordet dem mot det motsvarande ordet oss ("oss är så roliga"), så hör vi att det inte blir så bra. Och då tycker kanske någon att "det spelar väl ingen roll vilket man skriver om det ändå låter okej tills man gör det där testet"? Vet dock att det finns ganska många personer som hör om det ska vara de eller dem, på samma sätt som man hör om det ska vara vi eller oss, och i vilkas öron det faktiskt låter lika illa som om du hade skrivit "oss är så roliga". Allt handlar förstås om hur korrekt man vill vara. Tycker man att det är superkrångligt kan man, tycker jag, hellre använda ordet dom rakt av. Det blir talspråkligt förvisso, och inte superkorrekt - men det blir mer korrekt än om man använder fel ord. (Och eftersom man förstår att själva användandet av de och dem istället för det vardagliga dom är ett sätt att vilja låta korrekt, blir det liksom dubbelt dumt när det blir fel.)

Jag hoppas att ingen känner sig trampad på sina tår. Det här är för dem som vill veta hur det "ska" vara - resten kan låta det hela gå ut genom andra örat.

Tack och hej.

*Innebörden blir förstås en annan eftersom man i det ena fallet pratar om andra personer och i det andra om den egna gruppen, men formen på meningarna och användningen av ordet som anger vilka man pratar sker efter samma mönster. Hänger ni med eller krånglade jag till något enkelt nu? 

Jag och skogen

Jag älskar att komma ut i skogen.

 

Andas annan luft, som är liksom riktigare.  

Ha på mig de mest praktiska skorna

och leta efter små saker som gömmer sig.

Jag blir en femårig scout igen.

The big issue?

Alltså.
Det slår mig igen och igen. Vi har verkligen gjort det till en sjukt stor grej, det här vad vi jobbar med. Att välja vad man ska arbeta med, och i de flesta fallen vad man innan dess ska plugga, är hos var och varannan en ångestladdad fråga.

Vad ska du bli när du blir stor?

Och jag tycker att det är lite otäckt. Är vi vad vi gör på dagarna för att få pengar att kunna leva? Tja, jobbet har väl i och för sig blivit mer än en inkomstkälla. Kanske för att det idag är det viktigaste i hela världen vilken inkomst vi har, eftersom vår främsta uppgift här på jorden är att konsumera. Och kanske för att vi, för att kunna konsumera så mycket som vi måste, måste spendera väldigt mycket tid på jobbet så att vi har råd. Så då blir det väl viktigt med vad man jobbar med antar jag. Både för den tid den tar och för att valet av jobb (hur mycket pengar det genererar) avgör vilken materiell standard det kommer att bli på ditt liv och, i värsta fall, och vilket värde du kommer att få som människa.

Och om man mot all förmodan skulle bestämma sig för att man inte behöver skitmycket pengar, då kanske man ändå måste jobba sådär stressat och effektivt som alla andra eftersom alla andra i apparaten anser att tid är pengar.

Ursäkta. Jag är visst lite sur. Jag ska försöka hitta på något annat att göra än att klaga. Hejdå.

Prioriteringstid

Slutet på augusti, början på september. Det är nu ritningarna görs till hur hösten ska se ut. Ska man gå någon danskurs i höst eller ska man köpa träningskort? Eller ska  man istället lägga pengarna på ett par bra löparskor, och kanske till och med en pulsklocka eller nåt annat onödigt som kanske kan hjälpa motivationen en smula, och träna ute på eget bevåg? Franskakurs? Styra upp virk-kvällar? Jobba extra? Och hur många kvällar i veckan vill man ha uppbokade egentligen?

Det är nu man väljer. Nu, innan kurser drar igång och blir fulla. Så vad vill jag göra i höst? Vad vill jag lägga min tid och mina pengar på? Prioriteringarna blir olustigt tydliga. Och jag är rädd att jag har glömt nåt viktigt som jag egentligen vill göra, men som jag råkar välja bort. En stress, samtidigt som det är spännande att se vad det blir. För nåt blir det ju. För mig är det mest en massa kansken och vi får se än så länge, plus en hastigt och härligt bestämd kurs som jag ska läsa utöver min ordinarie. Det vet jag inte alls om jag kommer att hinna och orka med. Hade jag velat vara på den säkra sidan hade jag uteslutit det (och så brukar jag oftast göra) men jag börjar inse att man missar väldigt mycket på den säkra sidan.

Höst. Mer nystart än nyår. Och det här är en ny höst.

Ny.

Och vad det än blir, om det blir lite som man planerat, eller inte alls, så kommer det att bli bra. Till slut.

Kvällens låt:
It Is Well With My Soul

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to say,
It is well, it is well, with my soul.
/ Refrain:
It is well, with my soul,
It is well, with my soul,
It is well, it is well, with my soul.
(...)
My sin, oh, the bliss of this glorious thought!

My sin, not in part but the whole,
Is nailed to the cross, and I bear it no more,
Praise the Lord, praise the Lord, O my soul!
/And Lord, haste the day when my faith shall be sight,
The clouds be rolled back as a scroll;
The trump shall resound, and the Lord shall descend,
Even so, it is well with my soul.

(text Horatio Spafford, sent 1800-tal. Audio Adrenaline & Jennifer Knapp version.)



Peace

Prinsen ska verkligen döda draken

Jag skrev tidigare om att jag återfått ett sedan länge bortgånget fantasy-sug.

Min plan var att läsa en bok som inte ingick i någon serie, så kunde man klara av boken och vara färdig. Det var förstås omöjligt, eftersom alla fantasyböcker värda namnet ingår i en serie. Jag hittade däremot en som bestod av bara tre böcker (som i och för sig visade sig vara en uppföljare till en annan serie, men jag har förstått det mesta ändå tror jag) och kände mig ganska nöjd. Den innehåller sina beskärda doser ovanliga personligheter, färdigheter/magier, varelser, magiska prylar och drakar. Nu med den tredje och sista boken i hand inser jag, smått chockartat, att storyn faktiskt kommit att handla om att prinsen ska hitta och döda en drake, för att rädda prinsessan! (Som, för den som mot all förmodan missat detta, är den mest urtypiska grundstoryn av alla i sagor.) Oh, well.

Intressant är doxk att författaren faktiskt kommer undan med det! Det smygs liksom in obemärkt i storyn så att man inte ser det förrän man tittar efter ordentligt. Bra jobbat.

Vill ändå slå ett slag för drakar under regniga sommardagar. Drakar och té!

Innerst inne

stillebenövning från en bildkurs

Innerst inne vet jag att det är lugnt

att Du har allting i Din hand.

 att jag aldrig är ensam

på riktigt

Runtomkring är köttet

jag

och jag tänker en massa annat

tänker högt

Svett och mindfulness

Idag åkte jag tåg. En seg resa på 4,5 timmar som skulle ha tagit 2 timmar och en kvart med bil.
Jag gillar att åka tåg egentligen. Brukar inte ha några större problem med väntetider och långa sittande timmar. Man kan äta glass och sola när man väntar, eller läsa en bok. Ni vet. (För ett par dagar sedan åkte jag från Malmö till Älvsbyn (typ Piteå)  -baklänges- och det var bara trevligt. Mera tåg på natten!)
Men idag alltså.
Idag var det badväder. Fint, soligt, och varmt. Väldigt varmt. Och tilläggas bör att jag dagen innan åkt bil i typ tretton timmar, så att åknöjet liksom var mättat och fetingboken utläst.

Så när jag idag satt där på tåget, efter mitt andra byte, och kände svetten riiinna och hela jag var ett enda stort missnöje och obehag, och man bara ville att den bedrövliga resan skulle ta slut fort, kom jag att tänka på det här med mindfulness. Där man liksom ska känna in allt. Känna in hur det känns att sitta på sin stol och hur det känns att andas, och så vidare. Och så undrade jag om det bara är till för trevliga tillfällen, och att en stund som den jag hade var olämplig att utöva mindfulnes på? Eller är det så att man ska bli rofylld (eller vad man nu ska bli) av att känna in sådant som svett?

En stilla tanke. För jag kände mig långt därifrån.

En bild från den mycket trevligare resan till norrland.



Sagan om fantasyns återkomst

Ett kärt kort som hade en självklar plats på väggen i många år och lägenheter efter att jag flyttat hemifrån. Köpt i en liten bod i Åhus på någon semester 1999. Det fanns bara ett. Både jag och min kusin ville ha det, men jag blev den lyckliga. Ill: Susanne Vikerborn. Text på baksidan: Vi tror på sagor...

Jag fastnade för fantasygenren när jag var kanske nio år och min mamma läste Tornet på Gebura för mig, nåt slags "kristen" barn-fantasybok. Halvvägs in i uppföljaren tyckte min mor, som då läste högt för mig, att det var lite olämpligt otäckt och ville inte läsa mer. Då fortsatte jag på egen hand. Och vart helt fast. Och sen var fantasy det enda jag läste (förutom i skolan, när man inte fick välja på egen hand) fram till jag började gymnasiet. I många år höll jag på med den mycket utdragna serien Sagan om drakens återkomst*, av Robert Jordan, och eftersom det ibland var många månaders kö mellan varje bok, fick man ju läsa lite andra serier däremellan och skriva upp någonstans vad som hände med alla karaktärerna i boken så att man hade någon koll när nästa bok kom. Minnen, minnen. Sen påpekade någon att alla fantasyböcker innehåller precis samma ingredienser, och räknade upp exempel på detta (Jag ska inte räkna upp dem ifall det är någon som inte vill ha sitt fantasyintresse förstört!)

Och nu är jag sugen igen. För första gången! Det kanske är för att det passar så bra med sagor på sommaren, när det regnar och åskar eller om man sitter och åker tåg nånstans. (Och senare i sommar ska jag göra en liten nätt tågtripp mellan Malmö och Älvsbyn, utanför Piteå.) Mmm. Jag får väl ta mig i kragen och hälsa på i bibliotekets ungdomsavdelning igen.

* Jag rekommenderar dig inte att läsa denna serie. Sjutton feta böcker in i serien, där författaren inte alls närmade sig någon upplösning utan bara skapade fler och fler sidospår, började jag misstänka att den boven tänkte hålla på och skriva tills han dog. Vilket också blev fallet.

Yrket alla får kasta skit på

Alltså.
Jag är inte den som är den. Men nu börjar jag nästan (?) bli arg.
Ganska ofta får man frågan vad man håller på med, vad man jobbar med eller pluggar till, och nästan varje gång jag säger att jag läser till lärare får man en så... sketans tråkig reaktion. En rynkad näsa. Bekymrade ögonbryn. Usch då. Det är väl inge vidare nuförtiden va? Ungar nuförtiden är ju så hemska. Måste vara fruktansvärt jobbigt. Högstadiet? Ja det är väl det värsta av allt! Oj oj oj. Nä det kan jag inte förstå, hur man vill bli lärare.
JAHA ja? Vart tog den där artiga trevligheten vägen som är norm i alla andra lägen? Det har till och med blivit så att jag har känt att jag har behövt ursäkta mig. Ja jag vet, det är ganska jobbigt, hehe. Men jag har en back-up-plan, har väl inte tänkt vara lärare för resten av livet. Några år ska man nog orka. Vi får väl se. Bla bla bla. Men nu tänker jag inte göra det med.

Tack. Jag ska börja läsa mitt femte år nu. Du är oförskämd. Och förresten, ditt jobb verkar inte vara så himla spännande heller!!

(Nej. Så skulle jag inte heller säga. För så säger man inte! Ju.)

När man är en tant

... kan man faktiskt tycka att livet är trevligt. Säga "tänk vad bra man har det" varje kväll innan man får hjälp i säng. Eller så besväras man av värk och av att höra dåligt (och vägrar använda hörapparaten) och tycker att livet är bedrövligt. Eller så har man ännu mer värk, men har ändå livsglädjen kvar. Man kan vara grundlöst uttråkad där man sitter och tittar på tv-shop hela dagarna. Och man kan ha det riktigt mysigt med sitt kaffe och sina mängder av kakor och bullar (eftersom man inte har någon anledning alls att hålla igen på kalasandet) framför favorit-tvserien. Man kan ha varit med om både glädje och sorg och ser med perspektiv på sitt liv, och delar med sig av goda råd till mer oerfarna lyssnare.

Ibland har jag blivit rädd för att bli gammal. Men egentligen är de bara som vi - fast mer. Det verkar, som vanligt, vara inställningen som spelar huvudrollen.

Alla borde jobba inom hemtjänsten någon gång.

Det underjordiska

Jag älskar dimma.

Jag vet inte om det hör ihop med min kärlek till Ronja Röverdotter, där dimman är mytisk, mystisk och farligt tilldragande, eller om det bara är för att den är så vacker. Skira slöjor som svävar, växer och breder ut sig eller tunnas ut och försvinner, och som man aldrig riktigt kan komma åt. Som något som lever och är skyggt. Inte undra på att det funnits idéer om att dimman är något väsen. Man blir nästan frestad att försöka tro det själv, bara för att det skulle göra världen lite mer sagolik. Nästan.

Sommarprat och sommarläsning

Idag har jag lyssnat på mitt livs första Sommar i P1. Det är lite skamligt (att det är mitt första alltså), jag vet, men jag har knappt lyssnat på radio över huvud taget. Det var Clara Lidström som pratade och jag har haft det inskrivet i min kalender eftersom jag gillar hennes blogg. Så klockan 1 var jag beredd, peppad och laddad med kaffe -med mjölk och vispgrädde!- och kanelknäcke och lyssnade.

Och det var ju fint alltså. Ganska modigt att använda orden frälst och frireligiös i radion. Det är väl sånt man kan riskera karriären med, tänker jag. Och jag vart ännu lite mer sugen på att flytta ut på landet.

Dagens andra schemalagda sak är att gå till biblioteket och se om de har Sofia Hedströms Modemanifestet där. Jag har tänkt läsa den länge. Känns som att det skulle kunna vara en inspirerande grej om man vill försöka sig på en mindre konsumistisk livsstil. Kanske? Vi får väl se.

Mitt hem är där jag lägger mitt huvud. I wish...

Jag har så sjukt mycket prylar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Inte för att jag köper så väldans mycket, men för att jag aldrig slänger något. Ni kan ju tänka er: 27 års sparande i banankartonger. Det är ju så roligt att ha! Fast alla de där banankartongerna är inte roliga att ha.

Jag är ganska mycket allt eller inget. Jag tror att jag skulle behöva rensa skithårt om jag skulle kunna rensa alls. Eller finns det kanske andra alternativ?

Det här med ljudböcker

De skapar en märklig tillvaro av att gå runt hemma och göra allting så tyst man kan och med minsta möjliga tankeverksamhet. Inte tappa koncentrationen från storyn liksom. Funkar bra när om man behöver sitta och skrubba en ugn i flera timmar (akta er för att hyra ut era lägenheter i andrahand alltså), men mindre bra när man ska packa inför sommarvistelsen och sortera vilka skivor man vill lyssna på och inte. Blir spännande att se/höra vad det blir med det!

Jag började lyssna på ljudböcker (gratis e-varianter via bibliotekets hemsida) när jag hade målarläxor att göra hemma. Mysig grej. Och så känns det ju effektivt att få i sig en bok samtidigt som man gör nåt annat. Men annars är jag tveksam till att alltid omge sig med saker att lyssna på. Jag är till exempel lite emot att gå runt med hörlurar i öronen hela dagarna och försöker att bara göra det i nödfall, typ när tågresan blir för lång. Tänker att man minskar möjligheten att få värdefulla tankar och idéer om man hela tiden matar sig med hörselintryck. Man blir liksom lite otillgänglig.

Och så går jag här och matar mig med omysiga mordgåtor istället hela dagen (där det brutalt mördade offret för närvarande dessutom är en litteraturstudent som heter Rebecka!). Well well. Jag måste ändå säga att jag tycker ljudböcker är en bra grej. Absolut inte att föredra framför "riktiga" böcker, och med nackdelen att man stänger av sig från allt annat, men med den stora fördelen att man kan skrubba ugnar samtidigt.

En bortskämd students sommarlovsklagan

Det här med sommarlov alltså.... Efter en veckas ledighet känner jag att jag blir mer och mer positivt inställd till arbetsdagar. Om man jobbar ena halvan av dagen, blir ju den andra, lediga halvan, så mycket mer värdefull. Wow! Vad ska jag göra nu med mina timmar? Och man har så mycket man vill göra att tiden knappt räcker till! Eller? Det är vad jag har hört ryktas om i alla fall. Man kanske hinner träffa någon vän, eller så hinner man inte det utan får ta det en annan dag. Man kanske hinner greja med lite därhemma, fixa i trädgården, sortera papper... fast inte göra klart, utan bara få gjort en del, och så har man projekt kvar för många dagar. Kanske får man tid att ligga på en filt och läsa, och det känns lyxigt och inte alls som ett desperat tidsfördriv. Eller så vilar man bara, för att man har jobbat så väldans att det är det man behöver och har lust med. Man har i alla fall garanterat något att göra.

Jag förstår att det här kan låta provocerande för en utsliten arbetare och/eller småbarnsförälder. Jag vet ju inte vad jag pratar om, för jag har varken barn eller arbete, hus eller trädgård. Och ingen bil. Dom kan ju också ta tid har jag hört. (Cykeln fick i och för sig punka i våras, men... ja, ni hör ju att det inte gills.) Inga husdjur har jag heller, och när det gäller annat man skulle kunna tänkas behöva ta hand om, har jag bara blommor som överlever länge utan att man gör det. Jag behöver laga mat till mig själv ibland. Och fila naglarna. Det är väl det... Och jag skulle bara vilja säga till er som har mycket att göra, och många som kräver er tid och uppmärksamhet, att... det är något fint också. Det blir bedrövligt lite vettigt gjort om man inte måste göra något. Sovmorgon är kul en gång i veckan, inte varje dag.

Det börjar bli dags för "att göra-listor" tror jag, för nu har jag vilat nog. Men det är väl också det här med sol och inomhusprojekt som inte riktigt går ihop för mig. Hmmm. Inte lätt detta.  (Hade jag kunnat bada hade det varit lite bättre, och jag hade ju äntligen funnit en pöl som man kunde bada i, men nu har mina kompisar hittat en död and i den.) Det här var min sommarlovsklagan.


(En sån där ledig dag.)

Äventyrslust

Jag längtar ut på äventyr. Resa långt bort, typ till Alaska, och upptäcka världen. Lämna alla prylar (helst skulle man ju inte ha några så att de inte vore något hinder i vägen) och resa med en ryggsäck praktiska saker, bara vara i äventyret. Into the wild, men med ett annat slut. Åhhh. (En sång på det.)

Nämen det blir väl till att ta ett djupt andetag och försöka ha tålamod. Som med allt annat som har en annan tid. För jag skulle behöva arbeta hårt ganska länge för att ha råd. Och jag arbetar ju liksom inte alls för närvarande, utan studerar. Ett år kvar. Och sen arbeta. Sen kanske. Sen. 

Tålamod.

Tills vidare får man väl försöka hitta andra, lokala och billiga utmaningar. Typ... ha ett konsumtionsfritt år? (Ska bara köpa ett par jeans och en minidator först. Eh! Börjar bra.)

Såja ryggsäcken. Nån gång ska vi.  Nån gång.

Tro, A- och B-planer, del 2

Sist skrev jag om att jag trodde att om man sumpar sin (antagna) A-plan så har Gud säkert en ny sådan att leda en på, så hurra hurra det blir ändå bra.
Men handlar då allting om att vi ska hitta en viss väg (ett visst yrke eller att blomma ut i ena eller andra gåvan) för våra liv? Är det det som är det stora? Är det därför vi är skapta, för att hitta vår speciella väg här i livet och vandra idogt på den? Kanske inte ändå! Borde inte det största, sett ur en kristen synvinkel då, vara att vara med Gud?

Inte för att Han ska visa en vägen, utan för att Han själv ÄR vägen. Och Han ÄR sanningen och livet. Han sa det själv. Han sa inte att han hade dem i fickan, som lockbete. Vi kanske inte så mycket ska söka livet genom Gud, som i Gud.

Sen är ju sånt där lite abstrakt. Och i praktiken kan det kanske se snarlikt ut. Att söka livet i Gud måste (väl?) också betyda att vi litar på Gud, litar på att Han vet vad Han sysslar med, och att vi alltså vågar göra det som man tror att Han säger. Vilket borde leda till att man, om man tror att Gud har koll, lever det liv som man "ska". Men det blir ändå en skillnad i vårt fokus, om vi söker Gud själv, eller om vi söker Gud för att få ledning i fråga vår livsväg. Om vårt främsta kall är att vara Guds barn kanske vi också kan lägga ner lite av denna bedrövliga rädsla för att inte hitta rätt väg här i livet.

Någon skrev någonstans att "Gud bryr sig inte så mycket om precis vilken väg vi går, som vilka människor vi blir när vi går den." Det kanske ligger något i det?

Illustration till Bengt Johanssons sång Led mig Din väg

 (kan tyckas motsägelsefullt nu, men märk väl att det står Din väg och inte min väg..)

Några rader ur texten: Led mig Din väg, även när jag inte ser den

Hjälp mig att förtrösta, när missmod tränger in

(...)

Ta mig vid handen, för mig hem till Dig,

Om tro och A- och B-planer

Jag vet inte hur det är med er, men jag gör inte alltid vad jag borde. Jag tror att Gud har en tanke med mitt/våra liv, en plan, och en väg som går till/i den planen. A-plansvägen, så att säga. Inte nödvändigtvis en väg av glass och bananskal - för jag tror inte att Gud är en curling-gud, som vill uppfostra odrägliga och/eller handlingsförlamade barn - men en väg som passar oss som vi är skapta, där vi kan komma till vår rätt etc, etc, och som med sina beskärda delar uppförs- och nedförsbackar gör oss ännu mer till de människor Han skapat oss för att bli.

Sådär började jag skriva. Och jag skrev vidare och skrev om. Och ju mer jag tänkte desto mer tänkte jag om. Och kanske har jag tänkt fel? Har ni tänkt såhär eller hur tänker ni? Såhär gick mina tankegångar vidare:

Jag tror också - och här kommer den svårare delen - att vi är fria att gå den vägen eller att gå någon annanstans. Man kanske hittar värsta bra vägen, som kanske inte känns som den man ska gå på men som ändå verkar väldigt bra. Och sen får man ändå inte grönt ljus, eller hur man nu tycker att Gud brukar visa att det är rätt väg. "Nähä?" kanske man tänker då. Och så undrar man om Gud har glömt bort att leda en genom livet, eller om Han inte lyckas kommunicera sitt klartecken så att man förstår, eller så tycker man att "nu skiter jag snart i att/om Du har tänkt något annat, för det verkar inte som om det händer så mycket om jag inte tar tag i det själv och även om den här vägen inte är klockren så ser den ut att vara bästa möjliga just nu, så att..." Så man tar sig en egen väg.

Så skulle förstås aldrig en kristen tänka eller göra (harkel). En kristen tänker ju att Gud vet vad som är bäst i alla lägen och att man gör klokt i att lyda Hans vilja. Han är ju allsmäktig, och allt det där. Rent teoretiskt tror vi/de kristna det. Men så tar vi styrandet i egna händer ändå, kanske inte så medvetet, för att vi inte litar på att Gud är bäst på det. Och senare på (av)vägen så kanske man börjar undra vart man har hamnat egentligen. Det var väl inte hit jag skulle, eller ville? Och så är det skitlångt tillbaka dit man var när man gick fel, och man råkade visst bränna några broar man gick över, så det går liksom inte att göra om och göra rätt. Jaha. Då är det väl lika bra att bygga bo i diket då, när man ändå håller på. Gräva där man står. Och vara olycklig, eller i alla fall riktigt bitter, i alla ens dagar. Det skulle man kunna göra.

Det blev lite långt och omständligt, men håll ut. Vad jag tänkte komma fram till var, något förkortat, att jag tror att Gud ändå har en A-plan kvar. Liksom. Utifrån det läge där man är. Så man kan fortfarande leva ett lika meningsfullt liv. Kanske inte på samma sätt, men lika bra. Typ.
Och där fastnade jag. För hur fungerar det egentligen med Guds plan med ens liv? Hur hänger det ihop? Jag fick det inte riktigt att gå ihop. Jag känner att jag ändå får sätta stopp här så att det inte blir så outhärdligt utdraget. Men så här långt - hur tänker ni? Känner ni igen tankarna? Tror ni det finns flera vägar för samma människa och att alla är lika rätt? Eller finns det en ursprunglig väg som är/var allra bäst men att andra vägar också kan bli okej? Vore väldans intressant att höra.

Kokain vs skvaller(Ex)pressen

Har ni hört att barnprograms-Ola har tagit kokain?
Det vet man inte om han har. Men jag har (också?) hört det, på radion.

Och jag tänkte själv att, jahaja där ser man, och ser han inte lite härjad ut på bilderna ändå, den där Ola. Lite sådär kokain-härjad. Det har jag då aldrig tänkt förut. Och så läste jag det här. Olas egen version.

Och så kan man fråga sig vad som borde dras inför domstol egentligen.

Inte ännu ett inlägg i debatten

Nä men man kanske skulle ta och fiska lite kommentarer genom att skriva lite om genus och normer, om vilka kläder man ska sätta på sina barn, osv?
Eller inte.
Det står skitmycket om det på andra ställen. (Nu menar jag inte att Clara kommentarfiskade, nödvändigtvis, men en gigantisk kommentarsfångst blev det ju förvisso. Så det var ju ett bra drag (!) i vilket fall, det är ju hennes jobb!) Bland kommentarerna, och av det sagda i ämnet över huvud taget, finns både massa bra argument och massa skit. Vilket som är vilket har vi nog olika åsikter om. Och varför vill vi så gärna diskutera detta? För att vi månar så himla mycket om de små barnens välmående eller för att vi vill flasha med våra coola åsikter?

Har inte det mesta sagts vid det här laget? Jag tror att genusnormalitet kvalar in på topp tre bland ämnen som står mig upp i halsen.

Att sörja när glädjen väntar runt hörnet

Skärtorsdag och långfredag. Jesus hängde på korset, led och dog. Jag går runt i svart och grått i någon sorts tam, svensk åminnelse. Det är svårt att sörja på riktigt när man vet hur det slutar. I packningen ligger mina färggladaste kläder och väntar...
Glad påsk! Snart.

Jag har aldrig haft problem med att vara för hård mot mig själv.

När jag har en lång period av eget arbete tänker jag: det är nu jag ska passa på att ha sovmorgon, det kommer jag aldrig att få sen. Dessutom kan jag alltid jobba igen det på eftermiddagen/kvällen och vara uppe sent. Jag är ju ändå en kvällsmänniska! Och när kvällen kommer tänker jag: nä men nu är det ju ändå kväll. Jag måste få vara lite ledig också, va? En skoldag slutar ju vid fyra. Och blir det dåligt arbetande tänker jag att - jaja, jag får se det som att jag tog en helgdag nu och jobba igen det en lördag. Men när lördagen kommer: nu är det ju ändå helg! Man måste få vara ledig också. Och jag kan ju jobba igen som bara den (det är ju ändå ett välbeprövat koncept)... sen! Och på allt detta - vår. Nästan sommar. Som man måste ta vara på. Ju.

Gode Gud, förbarma dig över mig. Låt det vara mulet i mitt kvarter under veckorna. Amen.

Den förbjudna lördagskvällen

I lördags hade jag en sådan fin kväll, men på ett sätt som nästan inte är okej.

Jag var hemma, ensam, och bakade bröd och sydde. Och även om jag verkligen var på ett sådant humör, vågade jag nästan inte göra det, eftersom man inte ska göra sådant på lördagar. Då har man inget liv och inga vänner. (Eller så har man det, även om man är en filmkväll fattigare?) Och även när jag hade bestämt mig för att stanna hemma, var det nära att jag kollade på film ändå. Bara för att det kändes lite mer rätt och riktigt. Lurt.

Nu fick jag istället en helkväll med en deg, en klänning och Tomas Andersson Wij, vilket visade sig vara ett vinnande koncept. Grymma låtar har han den där Tomas, med grymma texter. Det blev en liten renässans här för mig, som mest lyssnat på en enda stackars skiva med honom. Den här är fin till exempel.

Kork

Man kan göra tryck med korkplattor. Det blir inte alls samma finlir som med linoleumplattor, och när vi skulle prova det i skolan tyckte jag först att det var ganska värdelöst. Men sen ångrade jag mig igen och tyckte om det, eftersom det grovkorniga/smuliga med korken ändå ger en skön, grov känsla. Och så är kork väldans mycket billigare än linoleumplattor. (Man får dock vara lite försiktig så man inte skär sig eftersom man får ta i en del när man gröper ur.)

                                                   Korkman.

Vår!

Nu har bloggen fått lite piff för nu ÄR det faktiskt vår!
Ja det har jag ju sagt sen i januari, men nu är det liksom vår utan argumenterande och tvivel. Snön är nästan helt borta, det är "varmt" dygnet runt coh gatorna sopas rena från grus. Det senare är då verkligen ett vårtecken eftersom kommunen inte gärna sopar i onödan. Jag tog en omväg från stan idag genom stadsparken och begrundade det definitiva i det hela. Fåglarna kvittrade som galna. Jag undrar om de är sådär lyckliga som de låter, eller om de bara är i ett enda kaos nu när de alla kommer tillbaka på en och samma gång (?) och ska hitta sig makar och bon och sånt? Det ena behöver kanske inte utesluta det andra.

Nu ska jag satsa på att njuta av våren utan att försöka fånga varje dag till max - för det där försöksmaxandet gör mig bara allmänt stressad och o-nöjd. (Ja så är det väl med det mesta egentligen. Nåja.)

En trevlig låt är det väl värt tycker jag. (Tobias Fröberg bjur.)

Att ta tag i sin dag

Jag är kanske inte så ledig egentligen. Men vi har ett projekt i skolan på tio veckor nu så jag kan/får/måste i alla fall lägga upp mitt arbete på egen hand. (Vilket innebär att jag borde åka till skolan varje morgon för att få något gjort. Från och med imorgon!) Clara skriver klokt om att strukturera upp ledig tid för att inte dagarna ska gråa ihop sig till en enda massa och man ska gå runt och ínte kunna vara ledig riktigt, för att man inte vet om det är något man borde göra. Jag håller med totalt. Brukar också skriva listor på kvällen med vad jag ska göra dagen efter. Igår gjorde jag allt som stod på listan - till och med städade och var ut och sprang (för första gången sen... innan vintern) som jag ju hade skrivit frågetecken efter! Och kände mig jätteduktig och effektiv, även om det bara stod små och ytterst okrävande saker på listan.

Caroline af Ugglas sa, i tv-serien Jakten på lyckan som jag följde på internet, att hon hade vissa knep för att inte må dåligt och hamna i depressioner - hon menar sig ha det i sig lite genetiskt annars - och sådant. Bland annat var det just det här med att skriva listor på vad hon skulle göra med en dag, som hon tyckte var viktigt. För att skapa struktur, och för att de där jobbiga borde-na skulle bli gjorda , eftersom de annars tenderar att blir tyngre och tyngre. Hon sa också att hon är noga med att sova ordentligt och att inte dricka alkohol. Ifall det var någon som kände att den undrade.

Vad jag däremot gjorde som jag inte hade skrivit eller tänkt göra, var att klippa mig. Igen. Inte mycket hår kvar nu alltså. Jag borde ta bort hårsaxen från kroken vid handfatet antar jag. Ja ja, jag får ta tag i min kvinnliga approach i nästa liv.

Nu ska jag avverka en punkt på dagens lista och läsa kurslitteratur. Med kaffe till. Det senare stod inte på listan men det ska jag göra ändå. Ganska bra va?

När inspirationen tryter

Ibland är att-göra-högen större än inspirations- och lust-högen. Jag tycker att det kan vara bättre att göra något roligt då, istället för det där andra som man borde göra. Livsglädje först liksom. Och så kan man jobba desto bättre när man väl kommer igång. I alla fall ibland.

För några dagar sen när jag borde ha tänkt och pressat fram det nya stora projektet i skolan, blev det istället en ommöblering, så att jag, när jag sitter vid skrivbordet, ser ut genom fönstren istället för in i väggen - värt! -och lite målande! Har haft en ful lådgrej på skrivbordet som stått och varit stor och allmänt tråkig. Nu är den för all del lika stor, men istället väldigt glad och trevlig.

 före

efter

Lite surt förstås att den skär sig så hårt med min oranga dator! Hm. Well well, man kan inte matcha jämt...

Och nu är det mycket trevligare att sitta vid skrivbordet och klura på idéer! Den illröda färgen håller mig dessutom vaken. Bra grej.

Samtida konsten färdig!

En observant läsare kanske undrar vad det blev av det där samtida konst-projektet jag hade för ett tag sedan? Då tänkte jag mig något kring versen "där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara" och började måla en akryltriptyk (tre tavlor som hör ihop) på det temat. Och halvvägs in i projektet körde jag fast, som jag oftast gör om jag tvingas köra igång med något som jag pressat fram på grund av tidsbrist. Där någonstans var jag iväg på kollektivhelg (sammankomst 2011 om liv i kollektiv och kommuniteter) och började fundera mera kring individualism, ensamhet och välfärd, som jag redan varit inne på en del sedan tidigare. I sverige är det liksom lite fint att vara ensam. Ensam är stark, själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv - ordspråk som vi många gånger sett broderade hos tanter och farbröder, insnirklade bland blommor och blad, harmlösa som få, men som kanske egentligen inte är så... gulliga.

Jag sökte efter ordspråk på internet och fastnade vid att alla ordspråk om hur bra och redigt det är att vara ensam var från Sverige. Vilket sammanträffande att Sverige är det ensammaste landet i världen! (Procentuellt flest ensamhushåll i världen ni vet.) Så efter många om och men blev mitt konstprojekt till slut en egen broderad bonad, med en... vad ska man säga... egen tolkning av det klassiska ordspråket.

Moderna museet, 4M-

Var på klassresa idag till Stockholm. (Eller ska man säga studieresa om det ska låta vuxet?) På schemat stod: moderna museet, att observera offentliga utsmyckningar på stan, och att intaga kaffe och mat. Fint!

På moderna museet kan man få åtnjuta en trave glasplattor med ketchup

Hittade inget ditt namn upphovsmakaren, förlåt.


... eller ett par vita pumps som leker kyckling

Såg inget namn på dig heller upphovsmakare. Hav nåd.


...eller massa små bilder av röda truckar
(Annica Karlsson Rixon "truckers (red)" 1994-1999)


...och en massa mer eller mindre trevliga foton. Det här tyckte jag var ett trevligt sådant:

(Frank Thiel "City 2/36/A" (Berlin) 1998)


Och så fanns det en trevlig vägg med kor på som sa "kom och posera framför mig". Det var vad jag hörde i alla fall.

(Andy Warhol feat. Rebecka Larsson "kor och kviga")


Trevligt, helt enkelt ! Och ganska mycket mer lättsamt än Nationalmuseet, dit vi åkte förra våren, var vi i klassen överens om.
Av fem musei-M ger jag moderna museet en svag fyra. MMMM-
Det blev en svag fyra för att de inte hade några broderade bonader- för det sa jag till min lärare var "väldans samtida", när jag ville brodera till vårt samtida konstprojekt. Hmm.

"Museet är en maskin som gör konst av icke-konst" Boris Groys, rysk-tysk konstfilosof

Generation rotlös

Det kanske är en åttitalistgrej att vara rotlös. Eller en "från och med åttitalisterna"-grej. Man ska uppleva allt. Bo här, bo där och resa överallt. Jobba en säsong här och en säsong där, alltefter vart äventyret för dagen är som störst. Ständigt träffa nya människor, nätverka. Plugga lite det ena och lite det andra men jobba med det tredje. Tills vidare. Tills något bättre dyker upp. Tills det inte känns rätt längre. Det ena leder till det andra liksom, bara för att man läser till något behöver det inte betyda att man måste jobba med det sen.

Inget är hugget i sten. Man är så fri, så himla fri, att göra vad man vill, och allt är möjligt - om man bara är stark och modig nog att göra det verkligt.

Härligt med möjligheter. Härligt med nya människor och nya platser. Jag tror att det är meningen att man ska känna sig fri och att det ska göra en lycklig. Allt är liksom oändligt valfritt och möjligt och man behöver inte ens oroa sig om man skulle välja fel, eftersom man alltid kan ångra sig. Men för den velige innebär det bara att besluten blir desto fler och att man inte ens får slå sig till ro med sitt beslut när man väl tagit det, eftersom man alltid ska fortsätta att känna efter, på språng att ändra sig.

(För att inte tala om den prestation det ger, att verkligen maxa och göra något stort av sitt liv, eftersom det nu bara är man själv som sätter begränsningarna. Många jämnåriga jag pratat med har en längtan att "göra skillnad". Det är ju jättefint. Men det är inte så lite heller. Nåja.)

Och säg att man lyckas - att man trivas sådär mycket som det är meningen att man ska trivas, med det fria och lyxigt möjliga livet - men allt och alla alltid är på väg någon annanstans. Inklusive du själv. Allt är temporärt och en dag får du än en gång ta ditt pick och pack och din trivsel och dra till nästa plats och hoppas att allt ska bli bra igen. (Eller så stannar du men alla andra drar, vilket har ungefär samma effekt.) Hoppas att allt är utbytbart. Dessvärre är människor inte så värstans utbytbara, i alla fall inte när de blir vänner. Risken med vänner är att man blir fäst vid dem, och att man efter några år av uppbrott, nystarter och nya uppbrott, är ganska splittrad.

Jag har haft tanken att man borde flytta till något ställe som folk inte flyttar ifrån. En sån där håla där det inte är så mycket in- och utflöde. Men tänk om man inte trivs där? Och hur vet man att man kommer att börja trivas där? Hur vet man när det är dags att stanna kvar? Det tar ju sin tid att bygga upp ett liv och en vänkrets, men eftersom man är van vid att alltid känna efter och söka det bästa, flyttar man kanske hellre till en annan plats än stannar och bygger, stannar och slår rot. Ett träd behöver ha lika stort rotsystem som grenar för att inte falla. Jag hoppas att det inte är med oss som med dem. Vi som alltid ska sträcka oss ut och växa på höjden och bredden i självförverkligande utveckling och nätverkande, men sällan låter rötterna gro.

Själv har jag en paradoxal och svårbotad mix av längtan, både efter äventyr och efter ett hem.

Var är Bullerbyn när man behöver den som bäst? Då kunde vi flytta dit allesammans och mysa till det och slå rot för flera generationer. Vi kunde ha höns och katter och några får och en och annan höskulle att hoppa i. Men då skulle vi väl bli rastlösa allihopa och känna att vi inte gjorde skillnad. Så kanske ett meningsfullt mission för denna kollektivby? En plats för retreat för sargade själar? Ett ställa att komma undan till för missbrukare som behöver komma tillbaka till livet? Vi skulle kunna ha massa redigt arbete för dem som behövde bli lite svettiga och tänka på annat. Och en ateljé att ha skaparverkstad i. Någon som är på? Jag!