Det underjordiska

Jag älskar dimma.

Jag vet inte om det hör ihop med min kärlek till Ronja Röverdotter, där dimman är mytisk, mystisk och farligt tilldragande, eller om det bara är för att den är så vacker. Skira slöjor som svävar, växer och breder ut sig eller tunnas ut och försvinner, och som man aldrig riktigt kan komma åt. Som något som lever och är skyggt. Inte undra på att det funnits idéer om att dimman är något väsen. Man blir nästan frestad att försöka tro det själv, bara för att det skulle göra världen lite mer sagolik. Nästan.