Sagan om fantasyns återkomst

Ett kärt kort som hade en självklar plats på väggen i många år och lägenheter efter att jag flyttat hemifrån. Köpt i en liten bod i Åhus på någon semester 1999. Det fanns bara ett. Både jag och min kusin ville ha det, men jag blev den lyckliga. Ill: Susanne Vikerborn. Text på baksidan: Vi tror på sagor...

Jag fastnade för fantasygenren när jag var kanske nio år och min mamma läste Tornet på Gebura för mig, nåt slags "kristen" barn-fantasybok. Halvvägs in i uppföljaren tyckte min mor, som då läste högt för mig, att det var lite olämpligt otäckt och ville inte läsa mer. Då fortsatte jag på egen hand. Och vart helt fast. Och sen var fantasy det enda jag läste (förutom i skolan, när man inte fick välja på egen hand) fram till jag började gymnasiet. I många år höll jag på med den mycket utdragna serien Sagan om drakens återkomst*, av Robert Jordan, och eftersom det ibland var många månaders kö mellan varje bok, fick man ju läsa lite andra serier däremellan och skriva upp någonstans vad som hände med alla karaktärerna i boken så att man hade någon koll när nästa bok kom. Minnen, minnen. Sen påpekade någon att alla fantasyböcker innehåller precis samma ingredienser, och räknade upp exempel på detta (Jag ska inte räkna upp dem ifall det är någon som inte vill ha sitt fantasyintresse förstört!)

Och nu är jag sugen igen. För första gången! Det kanske är för att det passar så bra med sagor på sommaren, när det regnar och åskar eller om man sitter och åker tåg nånstans. (Och senare i sommar ska jag göra en liten nätt tågtripp mellan Malmö och Älvsbyn, utanför Piteå.) Mmm. Jag får väl ta mig i kragen och hälsa på i bibliotekets ungdomsavdelning igen.

* Jag rekommenderar dig inte att läsa denna serie. Sjutton feta böcker in i serien, där författaren inte alls närmade sig någon upplösning utan bara skapade fler och fler sidospår, började jag misstänka att den boven tänkte hålla på och skriva tills han dog. Vilket också blev fallet.