Generation rotlös

Det kanske är en åttitalistgrej att vara rotlös. Eller en "från och med åttitalisterna"-grej. Man ska uppleva allt. Bo här, bo där och resa överallt. Jobba en säsong här och en säsong där, alltefter vart äventyret för dagen är som störst. Ständigt träffa nya människor, nätverka. Plugga lite det ena och lite det andra men jobba med det tredje. Tills vidare. Tills något bättre dyker upp. Tills det inte känns rätt längre. Det ena leder till det andra liksom, bara för att man läser till något behöver det inte betyda att man måste jobba med det sen.

Inget är hugget i sten. Man är så fri, så himla fri, att göra vad man vill, och allt är möjligt - om man bara är stark och modig nog att göra det verkligt.

Härligt med möjligheter. Härligt med nya människor och nya platser. Jag tror att det är meningen att man ska känna sig fri och att det ska göra en lycklig. Allt är liksom oändligt valfritt och möjligt och man behöver inte ens oroa sig om man skulle välja fel, eftersom man alltid kan ångra sig. Men för den velige innebär det bara att besluten blir desto fler och att man inte ens får slå sig till ro med sitt beslut när man väl tagit det, eftersom man alltid ska fortsätta att känna efter, på språng att ändra sig.

(För att inte tala om den prestation det ger, att verkligen maxa och göra något stort av sitt liv, eftersom det nu bara är man själv som sätter begränsningarna. Många jämnåriga jag pratat med har en längtan att "göra skillnad". Det är ju jättefint. Men det är inte så lite heller. Nåja.)

Och säg att man lyckas - att man trivas sådär mycket som det är meningen att man ska trivas, med det fria och lyxigt möjliga livet - men allt och alla alltid är på väg någon annanstans. Inklusive du själv. Allt är temporärt och en dag får du än en gång ta ditt pick och pack och din trivsel och dra till nästa plats och hoppas att allt ska bli bra igen. (Eller så stannar du men alla andra drar, vilket har ungefär samma effekt.) Hoppas att allt är utbytbart. Dessvärre är människor inte så värstans utbytbara, i alla fall inte när de blir vänner. Risken med vänner är att man blir fäst vid dem, och att man efter några år av uppbrott, nystarter och nya uppbrott, är ganska splittrad.

Jag har haft tanken att man borde flytta till något ställe som folk inte flyttar ifrån. En sån där håla där det inte är så mycket in- och utflöde. Men tänk om man inte trivs där? Och hur vet man att man kommer att börja trivas där? Hur vet man när det är dags att stanna kvar? Det tar ju sin tid att bygga upp ett liv och en vänkrets, men eftersom man är van vid att alltid känna efter och söka det bästa, flyttar man kanske hellre till en annan plats än stannar och bygger, stannar och slår rot. Ett träd behöver ha lika stort rotsystem som grenar för att inte falla. Jag hoppas att det inte är med oss som med dem. Vi som alltid ska sträcka oss ut och växa på höjden och bredden i självförverkligande utveckling och nätverkande, men sällan låter rötterna gro.

Själv har jag en paradoxal och svårbotad mix av längtan, både efter äventyr och efter ett hem.

Var är Bullerbyn när man behöver den som bäst? Då kunde vi flytta dit allesammans och mysa till det och slå rot för flera generationer. Vi kunde ha höns och katter och några får och en och annan höskulle att hoppa i. Men då skulle vi väl bli rastlösa allihopa och känna att vi inte gjorde skillnad. Så kanske ett meningsfullt mission för denna kollektivby? En plats för retreat för sargade själar? Ett ställa att komma undan till för missbrukare som behöver komma tillbaka till livet? Vi skulle kunna ha massa redigt arbete för dem som behövde bli lite svettiga och tänka på annat. Och en ateljé att ha skaparverkstad i. Någon som är på? Jag!