tisdag 12 april 2011

Jag har aldrig haft problem med att vara för hård mot mig själv.

När jag har en lång period av eget arbete tänker jag: det är nu jag ska passa på att ha sovmorgon, det kommer jag aldrig att få sen. Dessutom kan jag alltid jobba igen det på eftermiddagen/kvällen och vara uppe sent. Jag är ju ändå en kvällsmänniska! Och när kvällen kommer tänker jag: nä men nu är det ju ändå kväll. Jag måste få vara lite ledig också, va? En skoldag slutar ju vid fyra. Och blir det dåligt arbetande tänker jag att - jaja, jag får se det som att jag tog en helgdag nu och jobba igen det en lördag. Men när lördagen kommer: nu är det ju ändå helg! Man måste få vara ledig också. Och jag kan ju jobba igen som bara den (det är ju ändå ett välbeprövat koncept)... sen! Och på allt detta - vår. Nästan sommar. Som man måste ta vara på. Ju.

Gode Gud, förbarma dig över mig. Låt det vara mulet i mitt kvarter under veckorna. Amen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Haha! säger jag bara. /samuel

Maria sa...

KLockrent! Äntligen har du satt ord på ditt mycket välbekanta beteende :)

småsaker, stora frågor, illustrationer och tro