Glädje!

När man är så glad att man känner behov av att fira med en semla på en måndag - då är livet bra.

Och det är Guds förtjänst*. Han har gjort det igen, gjort det klockrent, sådär som bara Han kan. Folk började tycka att vi var kräsna. Att vi borde sänka ribban, nöja oss med sämre. Och visst funderade vi på det. Samtidigt.. som vi tänkte att Han väl vill att vi ska ha det bra - liksom inte bara knappt överkomligt. Jag har drömt om balkong och badkar. Inte vågat be om både och, men.. till slut tagit mod till mig och bett om balkong. För - jag vill ju verkligen VERKLIGEN ha det. Är det någon som vet att uppskatta en balkong så är det jag, som går ut på den varje dag, året runt. Och jag har tänkt att Han nog vill att man ska våga tro att Han vill ge en det som är bra. För det är lite att tro att Han är god. (Fast jag har förstås sagt att det är okej även utan balkong, men att det liksom vore fantastiskt fint. Ni vet, man är ju ändå från en svensk småstad och vill inte förhäva sig hur som helst.)

Hur som. Vi skulle äntligen på en visning. Hade inte sett någon planlösning, men vi var glada ändå, för allt annat stämde. Området, antalet rum, inflyttningsdatumet, bostadsbolaget och till och med gatan... Och jag tänkte, när vi gick in, att det skuulle kunna va en balkong på andra sidan huset. Det skulle kunna va ett sånt hus. Men jag skulle vara nöjd ändå, tänkte jag. Balkong är bara bonus, intalade jag mig (så stark var den tron).

Men - vi fick balkong-er! Två! Och badkar! Och nu är vi ett lyckligt, blivande litet kollektiv som går i väntans tider. Glädje! Det finns hopp hörrni, och ljus i tunneln, jag bara säger't. (Hesekiel 37 1-14. Även det som är helt dött kan Gud ge liv.)

*Och nu småprovocerar jag väl hälften av er som läser, men för er som känner ett behov av det, kan ni lägga till "upplever jag", där. Vilket förstås gäller allt annat också.