Om nytta och nöje på den smala vägen

Vi försöker finna den sanna vägen
böjer våra huvuden mot marken och skådar förtvivlat mot himlen
Ack!
det är synd om människan
livet är hårt,
ett jagande efter vind under solen
och bättre var det förr.

Så rädda att göra fel.
Så rädda att missa målet.
Så rädda att inte förvalta pundet och ta väl vara på varje tillfälle.

Och vi ska mista livet för att vinna det.
Bära våra lidanden.

En stilla undtan: varför skapade Gud oss över huvud taget? Inte var det väl för det fromma lidandets skull? Var det ens för den goda nyttans skull? Försöker en rebellisk tanke: tänk om det var för 'skojs skull'?

Tänk om Gud tänkte att det skulle vara gôtt å leva? - Må så vara, men sen kom människan och förstörde den fina planen, säger kanske den påläste. Men är allt kört och förstört med syndafallet då, så att denna eventuellt glada ursprungsplan med livet inte är aktuell - tills döden skiljer oss åt och morgonen randas ovan där? Eller varför är vi annars ofta så blodigt allvarliga? Varför känns det nästan hädiskt att tänka sig att det vore okej att leva lite mer för skojs* skull? Är det inte fortfarande meningen att vi ska, eller gärna får, njuta av livet så gott det bara går, även om trasigheten gjort det svårare? Har vi någon teolog på tråden? 

* det vill inte säga oansvarigt, men att allt inte måste ha en djupt seriös mening, utan att vissa saker kunde få göras bara för att man blir glad av det. Alla sagor skulle till exempel inte behöva existensberättigas av en bakomliggande sensmoral. Är ni med på tänket?