måndag 18 oktober 2010

Den där 23-åringen

Alla dessa sketans överfall har slutligen gjort mig orolig för att gå ute ensam på kvällen. Jag som brukar va så modig.

Läste i någon kvällstidning om 23-åringen de åtalat för några av överfallen. Några klasskompisar beskrev honom "som en skugga", "som en som bara fanns där som en stol i rummet". Bland det elakaste jag hört. Och de tror att ni tar avstånd från denne "hemska människa" genom att säga så men det kanske är precis det beteendet, det förbiseendet som var med och skapade detta psykbryt. Gammal klyschig lärarprograms-komihåg är att alla vill bli sedda, och att barn (hur går ramsan nu då? Något i stil med: ) helst av allt vill bli älskade, i brist därpå respekterade, i brist därpå fruktade, i brist därpå hatade.

Hellre hatad än att inte finnas alls. Det borde vara lag på att se sina klasskompisar.

Nu kanske det låter som att jag tycker synd om 23-åringen. Öh... gör jag det? Ja, kanske för vad han måste ha genomlevt innan han gjorde det han gjorde. Men han har fortfarande gjort (om det nu är han som har gjort det) hur fel som helst.

Frågan är hur man gör nu, om folk gör galna grejer för att få uppmärksamhet? Ska man sluta skriva om det? Gode Gud, ta hand om Örebro, för vi vet inte hur man gör.

Inga kommentarer:

småsaker, stora frågor, illustrationer och tro