Individualist-land

Sverige är världens ensammaste land, brukar man säga, grundat på att vi har procentuellt flest ensamhushåll i världen. Grattis Sverige! Vi har gjort det!

Att vara självständig och oberoende är något eftersträvansvärt i detta land. Det kanske inte anses vara ett självändamål egentligen, men ett nödvändigt medel eller delmål för att nå det verkligt stora: självförverkligandet!
För att göra precis det man vill och utvecklas till max är faktiskt mycket enklare om man inte har någon att ta hänsyn till. Vad kan vara mer kompromisskrävande än att dela livet med en annan människa? Eller ännu värre, att ha barn? Människor kräver tid och uppmärksamhet och kan hindra en att komma dit man vill. Visserligen skulle partner och barn kunna sägas ingå i självförverkligandet, men då gäller det att dessa inte kräver att man gör avkall på det egentliga livsprojektet, den man vill bli.

(Och till den som läser detta och inte känner mig säger jag: jag var sarkastisk. Men här slutar sarkasmen.)

Många gånger tänker jag att det hade varit bättre om industrialismen aldrig hade brutit ut. (Eller när var det det började gå snett?) Någon kanske tycker att jag borde göra min historialäxa. Men är bekvämlighet meningen med livet? Nu när jag funderade på var man skulle behöva flytta för att slippa bo i något industrialiserat samhälle kom jag på att vi har märkt upp hela världen efter industrialiserat eller ej. Då var ju den saken enkel! Skumt bara att vi alltid pratar om u-länder som de där länderna som det är lite synd om, som vi - som redan har nått målet och vet hur det ska va- måste hjälpa på traven. Vi har till och med gett dem en benämning, "utvecklingsländer", som betyder att de är på väg att bli industriländer. Eller att de borde bli det? Att vi hoppas på att de kommer att bli det? Kanske tycker vi att det är snällare att säga om ett land att det håller på och utvecklas till ett industriland, än att det är oindustrialiserat, eftersom varje vettig människa borde vilja leva i ett industriland?

I industrialismens början hade fabrikscheferna problem med arbetarna. De var helt ostyriga. De hade ingen känsla för effektivitet eller för att hålla isär arbete och fritid - de pratade med varandra på arbetstid och tog rast i tid och otid, efter behag. De kom aldrig i tid och ibland kom de inte alls, för att de tyckte att något annat på hemmaplan var viktigare. Någon gång kom till och med inspektören på kvinnorna med att dansa på arbetstid! (läst i en samhällskurs på univ.)

Min bror skrev om livet i Mozambique, att "man har inte alltid jättemycket att äta, men man äter aldrig ensam."

Man borde säga umgås-länder istället.

Jag måste dock tillägga att jag uppskattar bekvämlighet. Jag är till och med ett stort fan av bekvämlighet. Men jag tror inte att den kan ge mig vad mitt hjärta begär. Om man säger så.