Dagens begär

Jag har gjort det igen. Jag har gått på stan och kärat ner mig i en pryl. Ett dött ting. En skitdyr jacka. En sån där bra jacka som jag skulle älska i resten av mitt liv, ni vet, som jag skulle känna mig som mig själv och  genuin i, ja som jag helt enkelt skulle bli lite lyckligare i. (Och coolare och snyggare.) Och det skulle ju faktiskt vara en bra sak, hållbarhetstänksmässigt, om jag köpte den eftersom jag skulle ha den såå länge. Jag skulle liksom aldrig mer vilja ha en ny jacka. Hållbarhet - bara ett köp bort. (Förra året kände jag sådär om ett par skor. Men jag insåg att jag inte behövde några överlevar-antarktis-skor i Örebro stad. De plogar liksom på vintrarna här.) Jag har ju en annan jacka. Den  köpte jag så sent som i fjol och den fungerar mycket bra. Men den prasslar, och det tycker jag inte om. (Jag köpte den ändå, eftersom jag inte ville vara så ytlig att jag brydde mig om sådant. Jag skulle minsann tänka moget och sätta det praktiska först.) Det känns inte alls jag, med en prasslig jacka - och tänk om jag blir utdömd efter den, som en SÅN, en såndär med prasslig jacka. Det vill man ju inte.

(Förlåt alla ni som har prassliga jackor. Jag ironiserar över mitt eget tänkande som jag tycker är ganska dumt. Prassliga jackor är ju i regel väldans praktiska. Det är bara att jag har som konstiga tvångstankar kring prasslande kläder. Som att de har mer kemikalier i sig än andra och är mer onaturliga, bara för att man inte kan smyga runt ljudlöst i skogen med dem. Ja ni hör ju, det är fel på mig och inte på prassliga jackor.)

Jag tycker att det är otäckt att habegäret sitter så djupt, och att man förknippar kläder så mycket med identitet att man kan gå runt och känna sig seriöst obekväm i en jacka i "fel" material. Det vore skönt att slita sig loss. Och jag ska försöka övertyga mig själv om att köpet av en tidlös och hållbar jacka inte är ett bra sätt att slita sig loss.