Drömmar vid datorn

Det känns - och jag befarar starkt att det inte bara är en känsla - som om jag sitter framför datorn hela dagarna nu för tiden. Jag pluggar vid datorn, kollar på lägenheter och auktioner, konverserar, kollar på foton och på film, lyssnar på musik... (till ett ständigt surr). Väldigt tôrrt egentligen. Jag gillar knappt ens datorer egentligen, sitter jag och tycker vid min dator.
SEN, när jag pluggat klart, tänker jag, ska jag bo i ett litet hus på landet, på nåt hörn av en gård, där det är lerigt och hönsigt och luktar lite skit av korna (som nån annan äger, men som jag kan titta på), där det är mörkt på riktigt om kvällarna så att man ser stjärnhimlen, och tyst, när djuren och traktorerna har gått och lagt sig. Där det är lite småkyligt så att man behöver varm kofta och raggsockor för jämnan, och man får hjälpa elementen med öppen spis. Och man kan man ha katter som springer runt och är lyckliga och fångar råttor och där inte allting, så fort man ska ut och ta en liten harmlös promenad, handlar om att köpa sig ett lyckat liv eller att se snygg ut (och där man inte kan gå och köpa choklad hur som helst bara för att man blir sugen).

Jag bor ganska centralt nu. Jag kom på det när den nya mataffären på stortorget är min mataffär, och att jag kan gå dit bara för att köpa kaffefilter och mörk choklad, som ett brejk i pluggandet. Tre pizzerior finns det på gatan, ett sushi-ställe, ett billigt café och ett vanligt (kanske två?), och några snabbköp. Ett ställe två-tre uppgångar bort serverar pastalunch för fyrtio spänn. Det är farligt lätt att bli lat.

(Det är så smidigt att bo i stan, säger folk. Nära till allt. Förutom till verkligheten, känns det som.)

NÅN gång, och dit längtar jag nu, ska jag leva ett sånt där liv, med mera lera och mindre dator. Redan nu går jag runt i hängselbyxor, rödrutig flanellskjorta, raggsockor och gamla rediga jodhpurs, som nåt slags lantis-wannabe i väntan på dessa tider.


ill: R. Larsson