Nu begynner vårt jubelår!

Jag firar nyår ensam i en tyst lägenhet i Säffle. (Har jobbat kväll på hemtjänsten och ska jobba klockan sju imorgon igen.) Är det okej att tycka att det är svinskönt?
Dresscode: mjukisbyxor och adidasjackan man köpte i sjuan.
Schema: nä. Men tänka på vad man vill med nästa år och kanske skriva upp det, läsa tidningen och fila naglarna, skriva det här inlägget. Läste en artikel om en antishoppingkvinna som skrev om hur vår identitet är knuten till konsumtionen. Du är vad du köper, ungefär. Tänkvärt.
Meny: Till förrätt 2 st Hello Kitty-glasspinnar (kvar från syskonbarnens besök i somras), till huvudrätt en mandarin och till efterätt kanske lite té och en tunnbrödmacka.

Något slags gräns i detta nyårsfirande har jag dock: jag tänker inte sitta framför datorn klockan tolv. Jag tänker passa på att tänka till kring vad jag vill(och egentligen, framför allt, vad Gud vill) med nästa år. Vad ska jag göra eller inte göra för att komma dit? Dethar inte med choklad att göra. Så nu: gott nytt år!

Rebecka af Säffle

... är namnet på detta verk. Det är ett av höstens större skolprojekt, praktisk konsthistoria, som handlade om att lära sig om en konstnär och måla av en tavla som denne gjort i samma teknik som denne använde. Min konstnär var Tizian och verket jag målade av, eller gjorde en parafras (förändring, ung) på var Isabella of Scottland. (Gemål till kejsaren Karl V på 1500-talet, för den som är intresserad.) Tekniken är ett slags lager på lager- oljemåleri, även kallat skiktmåleri.

Vi hade utställning med klassens parafraser i musikhögskolans konsthall tills idag. Som totalt opartisk bedömare säger jag att den var fantastisk.

Nu börjar jullovet - som det kanske inte heter på universitetet men som jag aldrig kommer att sluta säga! - och jag har inte köpt en enda julklapp. Har inte funderat ut något heller. Och inte skickat några julkort än. Så du som känner stress: Du är inte sen. Eller... du är i alla fall inte sen ensam.

Individualist-land

Sverige är världens ensammaste land, brukar man säga, grundat på att vi har procentuellt flest ensamhushåll i världen. Grattis Sverige! Vi har gjort det!

Att vara självständig och oberoende är något eftersträvansvärt i detta land. Det kanske inte anses vara ett självändamål egentligen, men ett nödvändigt medel eller delmål för att nå det verkligt stora: självförverkligandet!
För att göra precis det man vill och utvecklas till max är faktiskt mycket enklare om man inte har någon att ta hänsyn till. Vad kan vara mer kompromisskrävande än att dela livet med en annan människa? Eller ännu värre, att ha barn? Människor kräver tid och uppmärksamhet och kan hindra en att komma dit man vill. Visserligen skulle partner och barn kunna sägas ingå i självförverkligandet, men då gäller det att dessa inte kräver att man gör avkall på det egentliga livsprojektet, den man vill bli.

(Och till den som läser detta och inte känner mig säger jag: jag var sarkastisk. Men här slutar sarkasmen.)

Många gånger tänker jag att det hade varit bättre om industrialismen aldrig hade brutit ut. (Eller när var det det började gå snett?) Någon kanske tycker att jag borde göra min historialäxa. Men är bekvämlighet meningen med livet? Nu när jag funderade på var man skulle behöva flytta för att slippa bo i något industrialiserat samhälle kom jag på att vi har märkt upp hela världen efter industrialiserat eller ej. Då var ju den saken enkel! Skumt bara att vi alltid pratar om u-länder som de där länderna som det är lite synd om, som vi - som redan har nått målet och vet hur det ska va- måste hjälpa på traven. Vi har till och med gett dem en benämning, "utvecklingsländer", som betyder att de är på väg att bli industriländer. Eller att de borde bli det? Att vi hoppas på att de kommer att bli det? Kanske tycker vi att det är snällare att säga om ett land att det håller på och utvecklas till ett industriland, än att det är oindustrialiserat, eftersom varje vettig människa borde vilja leva i ett industriland?

I industrialismens början hade fabrikscheferna problem med arbetarna. De var helt ostyriga. De hade ingen känsla för effektivitet eller för att hålla isär arbete och fritid - de pratade med varandra på arbetstid och tog rast i tid och otid, efter behag. De kom aldrig i tid och ibland kom de inte alls, för att de tyckte att något annat på hemmaplan var viktigare. Någon gång kom till och med inspektören på kvinnorna med att dansa på arbetstid! (läst i en samhällskurs på univ.)

Min bror skrev om livet i Mozambique, att "man har inte alltid jättemycket att äta, men man äter aldrig ensam."

Man borde säga umgås-länder istället.

Jag måste dock tillägga att jag uppskattar bekvämlighet. Jag är till och med ett stort fan av bekvämlighet. Men jag tror inte att den kan ge mig vad mitt hjärta begär. Om man säger så.

Känslor man kan få av ett par skor

Häromdan hittade jag ett par fantastiska skor på stan. Jag är inte den som går runt och tänker överdrivet mycket på skor annars, men de här, de här... De var sådär oförskämt förnuftiga, ni vet såna där skor som skulle tåla långa långa vandringar i både slask och bitande vinter med fem meter snö i Alaska. När jag kände på fodret i skon såg jag det framför mig: stora snöklädda berg, ylande slädhundar, pinande snö, och jag själv - i såna där riktiga naturkompanietöverlevarkläder och de där skorna. Levandes på riktigt, glad och nöjd med varma fötter.
(Canada snow, många pengar)

Jag kanske inte har något skriande behov av Alaskaskor just nu här i ovildmarkiga Örebro, men... någon gång, någon gång ska jag leva ett sånt liv där man behöver såna skor. (Förresten hade de nog suttit bra redan idag när jag var på torget på O helga natt, julstohejet på torget i stan.) Det ser jag fram emot. Men det är också väldigt fint att leva det här livet, nu. Till exempel kan man klippa sig en trevlig julgirlang, eller ha härligt tyst soffhäng med fina människor i gemensam söndagsvila. Mmm.

God advent!

Mammas klä-sig-varmt-skola!

När temperaturen kryper mot 20 minus är det ett litet äventyr att gå ut - speciellt för den som även annars tänker till två gånger extra om kläderna är lagom varma. Min mor har alltid varit duktig på att veta hur man ska klä sig varmt så om jag tar det jag har lärt mig av henne, minus kanske två lager, så brukar det bli bra.

För den som fryser kommer här mammas klä-sig-varmt-skola:

- Framför allt: stoppa tröjan, linnet, understället innanför byxorna. "Det är A och O!"

- Stora byxor är bra, för i dem får det plats (isolerande) luft. Underställ/lånkisar är en självklarhet. Tighta jeans eller stretch av annat slag är BIG no-no!

- Jättestor jacka med dragsko nertill och en huva som går att dra långt fram

- Skor som man kan vicka på tårna i

- ULLsockar

(Sen följer sådant som resten av Sverige också tänker på.) Så kan alla bara vara frid- och fröjdefulla om vi skulle få en vinter som förra årets:

Varma hälsningar!

Jag tror jag är en periodare.

Jag gillar när det är omväxling. När det ibland är så mycket i skolan så att man får ge allt man har och pressa sig till det yttersta, och ibland är så lugnt att man kan ta en dag eller två off om man vill och återhämta sig och ladda inför nästa hårda period.

Jag gillar också att i början på månaden känna mig rik och fylla förråden med skitdyr mat och fika på caféer onödigt ofta, för att sedan i slutet på månaden få utmaningen att leva på väldigt lite pengar och se att det också går.

Jag älskar att hänga med folk och gör det gärna mycket och intensivt, men kan också bli akuttrött och vilja dra mig undan i mitt lilla skal och vara alldeles, alldeles ensam (om man nu någonsin är det, med tanke på mitt tidigare blogginlägg).

Jag tror jag gillar när det är stormigt. Även om man kanske får magkatarr ibland... (Så hur sunt är det?) Man känner i alla fall att man lever. Och det gillar jag. Kanske är därför jag vill bli lärare?

Hur fungerar du?

Ett stormigt träd från förra terminen. Linoleumtryck.

Du är mer än nog för mig...

Jag vet inte om det står någonstans i Bibeln att vi Gud ska vara nog för oss, eller om det bara är nåt som jag har fått för mig. (Som massa andra "fromma" grejer som inte skapar frihet alls utan bara är allmänt livsnjutarförsvårande.) Jag kan till exempel få dåligt samvete om jag tycker för mycket om människor. Om de betyder för mycket för mig. Oj, jag blir gladare när jag umgås med den här personen än när jag (försöker) umgås med Gud. Oj, jag ville hellre gå på spelkväll än sitta hemma och be. Oj, jag känner mig ensam när jag är ensam. Det borde jag ju inte göra, jag har ju Gud, och det borde ju vara mer än nog.

Så där sitter man och känner att man skulle ville ringa någon, våldgästa någon, eftersom man tycker att Guds sällskap är lite väl diffust och okännbart, men så säger den lilla surfromma rösten att "jaha ja, duger inte Gud minsann, Han räcker inte för dig?" och så tänker man att näe, nä inte ska väl jag sitta här och vilja ha nåt sällskap, Gud är ju här. Oh, vad Han är här.

Min bror gjorde en seriestripp om det här för ett tag sen. Jag tycker den är så bra. (http://www.kristiansvensson.be/)

Intressant att när Gud skapade den första människan så sa han (GUD sade!):
Det är inte bra för mannen att vara ensam. (Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like).

Ensam minsann! Fastän människan då, vad jag förstår, hade en obruten relation med Gud. Jag satt och klurade på det där häromdan, varför Gud inte gjorde oss nöjda med bara Honom. Att vi liksom var skapade att gå runt och vara jättetillfreds med Hans närvaro allena, med något slags direktkommunikation till Gud som var allas våra hjärtans fröjd och glädje. Varför har Han skapat oss beroende av varandra? För att Han vill att vi ska träna oss på goda egenskaper, tålamod, tjänande, kärlek, generositet, etc., som vi får när vi slipas med andra människor? För att få fram riktigt bra människor som liksom duger för den himmelska tillvaron? Kanske inte. För att Han bara gillar gemenskapsgrejen som sådan? "Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir!" Han är ju en gemenskap i sig själv. En treenighet. Och vi är skapade till Hans avbild. Hmm. Tja?
Tänk vad skumt det hade varit om vi var skapade att inte alls bry oss om varandra. Om alla verkligen var små öar som fungerade helt för sig själva. Sig själva nog. Läskigt! Och vad skulle hända om man föll?

Asch

Jag hade så gärna gått och kollat på Mia Skäringer! Hon kommer till Örebro i mars och jag har ju faktiskt ett presentkort på Örebro-evenemang (fjäsk till dem som skriver sig i stan). Förra gången jag kollade fanns det platser kvar, men jag tänkte att näe, vad många föreställningar hon gör den där (fantastiska) kvinnan, inte ska hon väl behöva hålla på ända till mars!? Måtte hon lägga av med turnen innan dess, ställa in och åka hem och mysa på sin ö i stället. Åh, så ädelt jag tänkte.

Men nu när det inte finns några biljetter kvar ångrar jag mig bittert! Hon kanske visst vill turnera ända fram till mars. Och jag kunde ju ha bokat biljetter utifall att. Hmm. Jag är inte så bra på att agera jag. Vill tänka för länge innan.

Bra är hon hur som helst tycker jag. Om jag hade någon idol så skulle det nog vara hon. En idolbild kan hon få i alla fall.

Jag hejar på dig!

Om gemenskap och uppsatser.

Igår kväll kom jag hem efter en underbart social helg (med lyxigt långbesök av kära fru M och lite fint kollektivhäng bland annat) och tyckte att det var skönt att vara själv en stund. Man kanske ska bo själv ändå, tänkte jag (vilket jag ju också gör, men ibland tänker jag att man borde bo i kollektiv). Det kanske är då man är mest kreativ också, när man har tid över för sig själv. Ja, det kanske är det perfekta, att hänga med kompisar jättemycket men bo själv och ha ett eget krypin att komma hem till om kvällarna, med eget kök där man kan lämna disken hur som helst om man är trött. Så tänkte jag igår innan jag somnade.

Och så går det en halv dag och jag är depp för att jag inte får träffa folk. Var är alla? Var är glädjen, livet... ?

Och kanske är det svårt att få sin dos av gemenskap om man bor själv ändå. Det är på något vis sorgligare att vara själv när man inte vill vara det, än att inte vara själv när man vill vara det.

Det finns så grymt många härliga människor som man skulle vilja lära känna bättre! Jag kan ibland fundera på att åka runt och bo ett par år här och ett par år där för att hinna ha lite vardagsliv med några av dessa härliga människor som bor utspridda över landet. Å andra sidan skulle man då vara tvungen att flytta ifrån dem som bor här i Örebro nu. Och det vill jag ju inte heller! Sen skulle det nog bli ganska rotlöst i längden. Jag kan tänka att man får ta det i himlen, som man inte hinner med här. Nog för att man ska fånga dagen och allt det, leva här och nu, men det är lite skönt att under tiden ha i bakhuvudet att man har en evighet på sig att ta igen allt!

Här måste jag flika in med ett fantastiskt passande ordspråk som man sällan hör i sin helhet:

"Carpe diem - Memento mori" Fånga dagen OCH (ung.) kom ihåg att du är dödlig.

För här och nu, i detta liv och på denna jord, i Örebro, har jag uppsatsvecka. Och uppsatser är det värsta jag vet. Uppsatser och hemtentor. (Efter allt seriöst ont här i världen som måste komma på första plats.) Sitta hemma, ensam vid sin dator hela dagarna och tänka seriöst under tidspress - det ger mig vansinnigt starka flyktkänslor! Speciellt när man kört fast och tiden bara rusar iväg så att man bara får större och större tidspress. Ikväll fick jag åka iväg akut på en körövning med en vilt främmande kör för att stå ut. Tyvärr var det inte så roligt som jag hade hoppats för körledaren kändes också stressad. Men jag kom i alla fall utanför dörren en sväng och fick träffa lite folk.

Vissa dagar är helt enkelt mindre inspirerande. Tur att de har en ände.

Och detta inlägg känner jag är värdigt att föräras med en
gammal bild från Hofors-tiden. Håll till godo!

Trevliga höstsaker

Märkligt vad kreativ man blir när man behöver skriva på en uppsats. Man känner ett sug efter att städa (!) och tvätta, sy om den gamla tröjan som ligger och dammar, byta knappar på den där koftan som är lite för tråkig, ha konstiga färger på texten i sitt blogginlägg... (Jag tänker att det är ju lördag och då borde jag få unna mig lite ledighet. Å ena sidan. Å andra sidan har jag unnade jag mig ledighet igår för att jag skulle vara duktig idag.) Så när jag ändå är i farten kan jag lika gärna göra en lista på saker som vore trevliga att göra om jag inte hade min uppsats.

1. Rota igenom garderoben. Finns det något plagg som du inte använder för att det är nåt du inte gillar med det, fast du heller inte vill ge bort det för att det är något du gillar med det? Fixa! Jag är själv för dålig på symaskiner så jag syr aldrig kläder från scratch, men små justeringar med nål och tråd kan vem som helst göra. Trikåplagg kan man klippa i lite hur som utan att beöva sy efteråt. Värt! Jag har klippt av ärmarna på flera tröjor som jag inte använde för att ärmarna var så dumma. Att byta ut knapparna på en lite för tråkig kofta till några i en roligare färg är en annan enkel åtgärd. Kanske nåt plagg helt enkelt borde vara i en annan färg? Blir det jättefult kan du trösta dig med att du ju faktiskt inte använde plagget ändå och att du nu i alla fall har gjort ett tappert försök att rädda det. Plus att du har fått en stunds kreativt pyssel, vilket ju kan vara nog så värt i sig!

Att vara flera som pysslar samtidigt är förstås en höjdare.

2. Dra ihop en massage-kväll med kompisarna! Det hade jag och mina hitta-på-(roliga saker-)kompisar i torsdags. Ryggmassage med olja och hela faderullan. Massera i 45 minuter och få massage i 45 minuter. (Vi flyttade runt så att man masserade/fick massage av tre olika. Då behöver man inte vara så duktig.) En fin endorfinkick såhär i höstmörkret.

3. Kolla på Mia och Klara. Funkar alltid.

4. Baka chokladbollar med jättemycket kakao och kaffe. Ät några stycken själv och frys inresten. Bra att han när man får ett akut sötsug! Eller oväntat besök?

5. Köp stickor och garn och ett jättelätt mönster till en fin mössa. Instruktioner om hur man stickar finns på nätet om det var längesen man stickade.

6. Se någon film som du tänkt att du borde se men aldrig sett. Kanske det aldrig har varit någon annan som velat se den? (Typ "Det sjunde inseglet" för min del. Alla parafraserar den hela tiden, man måste ju se den!) Se den själv!

7. Ett tips som kanske inte kan efterlevas var som helst men i alla fall här i Örebro är att besöka en independentbiograf och se vad den har att bjuda på. En helt annan upplevelse än att gå på en "vanlig" biograf! Många fler creddiga kulturpoäng eller, för den som inte bryr sig, en härlig grej bara. Mycket mer intimt. Var på en sådan igår kväll och såg en riktigt bra lågbudgetfilm som heter Framily (www.framilymovie.com). Regissören själv var där och pratade film och svarade på frågor efter filmen. Det är för dyrt med reklam i tidningar så de uppmuntrade oss som var där att spread the news. Gjort!

Ja... nu är nog min rast slut för den här förmiddagen. Tillbaka till uppsatsen. Men med kaffe och chokladbollar till! Det är ju ändå lördag...



Fridens!

Om jag hade levt på 1500-talet...

(original av Tizian)

hade jag kanske sett ut såhär. Ni ser ju vad det hade gjort med mig. Det var bara det jag ville säga.

Fridens!

Uppmuntran

Ibland är det allmänt rörigt. Man ska skriva en uppsats och komma på en frågeformulering illa kvickt, man ska börja en ny delkurs - parallellt med den andra som man tycker är jättestressig, man ska kontakta en skola som man ska hålla i några lektioner på fastän man tycker sånt är jobbigt och man ska bestämma vad man ska bli när man blir stor och man ska försöka hålla igång något slags kondition fastän det verkar ligga våldtäktsmän i varje buske.

Ikväll lämnade jag mina böcker liggandes och tog mig ut och sprang. Fastän man inte "ska". Och det kändes skitbra.

Annat som gör mig glad (och synlig) i höstmörkret är min kära lilla My

Som jag fick i ett såhär fint paket av en lika fin vän på min födelsedag. Glädje!

Glädje är också fina varma ord som nån menar. Dom har jag också och tittar på.

Tack för att ni finns!

Den där 23-åringen

Alla dessa sketans överfall har slutligen gjort mig orolig för att gå ute ensam på kvällen. Jag som brukar va så modig.

Läste i någon kvällstidning om 23-åringen de åtalat för några av överfallen. Några klasskompisar beskrev honom "som en skugga", "som en som bara fanns där som en stol i rummet". Bland det elakaste jag hört. Och de tror att ni tar avstånd från denne "hemska människa" genom att säga så men det kanske är precis det beteendet, det förbiseendet som var med och skapade detta psykbryt. Gammal klyschig lärarprograms-komihåg är att alla vill bli sedda, och att barn (hur går ramsan nu då? Något i stil med: ) helst av allt vill bli älskade, i brist därpå respekterade, i brist därpå fruktade, i brist därpå hatade.

Hellre hatad än att inte finnas alls. Det borde vara lag på att se sina klasskompisar.

Nu kanske det låter som att jag tycker synd om 23-åringen. Öh... gör jag det? Ja, kanske för vad han måste ha genomlevt innan han gjorde det han gjorde. Men han har fortfarande gjort (om det nu är han som har gjort det) hur fel som helst.

Frågan är hur man gör nu, om folk gör galna grejer för att få uppmärksamhet? Ska man sluta skriva om det? Gode Gud, ta hand om Örebro, för vi vet inte hur man gör.

En vanlig tisdag i Örebro

Idag hann jag förbi Willys efter skolan innan de stängde!! Fröjd! Jag har inte hunnit dit på en vecka och jag har längtat nåt vansinnigt efter fil! Varje dag jag har åkt till skolan har jag sagt att "idag ska jag i alla fall inte sitta längre än att Willys har öppet när jag åker hem". (Inte för att jag vill göra reklam för dem egentligen, de slutade med Milkoprylar i sommar, vilket betyder att jag inte kan äta min högt älskade Milko mellanfil längre. Det är värre än vad det låter.) Men icke.

Vi redigerar film i skolan, vilket betyder att vi grejar med datorer som i sin tur innebär att man inte kan lita på någonting. Idag lämnade jag skolan 20.30 med datorn igång. Då hade den komprimerat min tiominutersfilm i sisådär 1½ timme och att skicka den till lärarens brevlåda beräknades ta ytterligare tre timmar. Japp! Det får den pyssla med själv tänkte jag.

Det fina med det hela är, förutom att jag hann handla idag OCH slänga i i allafall en omgång tvätt i maskinen innan tvättiden tar slut, att det är ganska mysigt att hänga på skolan. Det blir aldrig kris och kalabalik när inget funkar. Visst kan man stöna ibland, men sällan med större inlevelse. Och man har ju trevliga människor att dela sin väntan med.

Idag var vi nere i det dyra cafét (som vi har kommit på faktiskt säljer sirapslimpeskivor för bara två kronor styck med smör till, egentligen till maten, men vaddå..) och firade att vi nästan var klara med filmen. Och sen när vi märkte att det skulle ta ytterligare 45 minuter att komprimera filmen hann vi gå på konsert i aulan. Musiklärarna hade konsert och vår lärare Björn var med och målade (i målarkostym!!) när två andra improviserade. Riktigt kul! Jag satt där och tänkte att han nog hade en smygdröm om att vara trummis egentligen, eftersom han satsade så kraftfullt när han målade. Sen fick jag veta att han faktiskt är trummis. Han är ganska cool ändå, fastän han tyckte att jag vandaliserade i korridoren i våras.

Imorrn ska vi ha långklänning och slips har Björn sagt, för då ska vi premiärkolla på allas filmer. Vet inte hur lång klänningen blir men jag och en kompis har vart och köpt cider och popcorn och sånt som man ska ha när det är premiär. Fint det!

Nu ska jag ta ut tvätten ur maskinen. Hoppas ni trivs med livet!

Perfektionism vs förnöjsamhet

Jag är perfektionist. Typ.
Jag strävar efter att allt ska bli så bra som det bara går. Jag vill vara lagomt varmt klädd (gärna lager på lager så att man kan ändra sig om vädret gör det), lagom mätt - eller hungrig om man ska äta, kaffesugen om man ska dricka kaffe, jag vill ha tofflor om det är kallt på golvet, badkläder i väskan om man kommer på att man ska spontanbada och en extra filt på stranden att ha som kudde.

Jag vet inte om det låter illa. Eller om det låter som om det spelar roll. Men i praktiken gör det så att man blir ganska fixerad vid vädret - ska det bli regn sen? Eller sol? Jaha, hur mycket då? - och vid att planera när man ska packa. Eller klä sig på morgonen en normal sommardag, som kan diffa på 20 grader och innebära både snålblåst och, vad vi kallar, hetta.

Jag har förstört många lovande dagar och stunder med detta strävande efter det perfekta. En gång skulle jag och en vän på utflykt till en idyllisk ö i Göteborgs skärgård. Det blev inte som jag hade tänkt och jag blev skitsur. För att det började regna? Nej, för att det INTE började regna!! Jag hade minsann svarta jeans och en chic (?) men ack så varm skjortklänning för att det skulle vara en mulen dag och så blev det strålande sol och värme. Va!? Och folk låg och solade och badade och jag kunde inte göra det. Katastrof!

Vad är det man eftersträvar när man strävar efter det perfekta? Det ofelbara i sig? Att ingenting är dåligt? Eller är den belåtna känslan av att vara nöjd?

Jag ska försöka vara nöjd oftare. Lite mer Smala Sussie-mentalitet: "UU va bra sagt!" (om sig själv) Det är inte ett dugg lätt. Men ändå. En fika hemma är ändå billigare än en fika på café, om nu alla caféer hade stängt när man äntligen kom sig ner på stan.

Att vara nöjd är perfekt.
Fridens!

Skrubbsommar

Här bor jag, i en skrubb i Säffle. Och här ska jag leva i tre månader.

Tur att man är van. Det känns som att det har blivit något av en sommartradition, det här med att bo i skrubbar eller garderober. En del har stugor, jag har min skrubb. Och det är inte fel, för den som aldrig haft vare sig stuga eller någon direkt tradition värd namnet. (Det som mina föräldrar fortfarande benämner som min tradition är valborgsbadet, som jag höll vid liv i kanske fyra år och lade ner när jag blev gammal och bekväm.)

Det är något speciellt med sommarboenden. Många, i övrigt bekväma, människor flyttar gärna sitt nödvändigaste pick och pack från sina välutrustade hem till en stuga eller husvagn och lever där istället. Varför gör man så? Är det för att på något vis höja hösten och vinterns värde, göra saknaden av sommaren mer uthärdlig? Eller är det detta liv man egentligen vill leva, lite nära naturen och i enkelhet, bara det att ens vardagliga liv och rutiner med jobb och dylikt gör det livet lite väl opraktiskt? Eller är detta bostads(-ned?)byte ett sätt att förstärka känslan av att sommaren är något alldeles alldeles... annorlunda mot resten av året? Man har inte allt man brukar ha (läxor, rutiner, egentid, ståhöjd i sovrummet...), men man har en massa annat(en ickearbetande pojkvän, sol, badsäsong, färdigfixad mat och fika på bordet). Eller vad tror du som läser? Vadan vår husvagns/sommarstuge-kultur? Hur gör du helst?

Jaa... jag tror det var ungefär så mycket jag hade att skriva en dag som denna. Nu ska jag bege mig ut i stan. Eller i alla fall ut ur huset. Nära till naturen skulle det ju vara. Eller?

Jaja. Frid och fröjd!

Skolavslutning på universitetsvis

Idag har vi haft skolavslutning på Universitetet. Det betydde i vårt fall: städa klassrummet (Undrar hur många andra på universitetet som gör det? Från början till slut känns vår kurs väldigt mycket som lekis... underbart!!) och prata betyg med fröken. Mera skolavslutningskänsla var det då i söndags, när jag var i kyrkan och sjöng både Den blomstertid nu kommer och en vänlig grönskas. Fina saker. Det var fint att städa med klassen också, men på ett annat sätt.

Tänk er tjugo studenter i blommiga klänningar (och en och annan i shorts, ok) och blå plastförkläden som till 80-talsdängor och aggressiv alternativ musik tar sig an illaluktande, i fasttorkad färg helt insmetade diskhoar och lika färginsmetade bord med sanitetsrengöring (vilket är vad vi har fått tvätta penslar och händer med hela våren) och försöker hitta något slags system i ganska många lådor och skåp med diverse pysselprylar som man inte riktigt vet funktionen på. När man städat klart något skulle man sätta dit en lapp där det stod "färdigt" så det inte skulle städas igen. På min första skåplapp stod det: "Färdigt (?) Eller vad ska det vara härinne?" Härligt härligt. Men undan gick det trots allt. Som vår fröken så snällt sa: jaa... ni stökar ner fort men ni städar ju fort också. Tack tack. Ganska bra är vi.
Vi får väl se om städningen godtages av Bossen i bildkorridoren. Han var mycket motsträvig i att tillåta en väggklocka i klassrummet (vilket han tyckte skulle ha en kreativitetsdödande effekt) och sörjde stort när någon hade bonat golvet rent från alla färgfläckar.

Tänk vad mycket roligare det skulle va om man alltid hjälptes åt med arbetet. Gräsklippning, måla huset (säger jag som aldrig gör varken det ena eller det andra)... det är ett bättre sätt att umgås på än att ta en krystad biljard på stan minsann.

Och till alla kära studenter som inte heller fick sjunga sommarpsalmer på sina avslutningar:
spotify:track:2r0qs4CrzoUhXLX6caeQiY

Blixtar och dunder

Idag stod det i min kalender att jag skulle plugga. Och så var det jättefint väder! Varmt och soligt... men jag tog med mina böcker ut minsann, jätteduktigt. Kanske läste jag inte hela tiden. Det är svårt när man ska sola ansiktet (som jag förresten duktigt smorde med solskyddsfaktor 15 innan jag vände det mot solen). Och sådär. Sen kändes det som om det var mer än dags för badpremiär! Det blev ju nästan lite väl varmt i det fina vädret. Victoria ville haka på och vi cyklade bort till Hjälmaren, som visade sig vara helt löjligt varm! Som Vänern är i slutet på en varm sommar. Inte det minsta värkte det i fötterna. Nästan så det inte gilldes det lilla badet.

Hur som helst. När jag ett par timmar senare till sist tog mig i kragen och cyklade hem för att ta tag i mina studier kom vädret. Jag älskar blixtar. Om man inte är ute på sjön och seglar. Det har vi gjort en gång, i historiens mesta åskväder. Det älskade jag inte.

Med sånt väder kan man inte sätta sig och plugga hur som helst. Man måste ju försöka se blixtarna ordentligt. De ville inte fastna på kort, men att filma gick litegrann. Jag kunde tyvärr inte klippa filmen nåt efteråt så spola gärna fram till 1:30 och se därifrån.

Sen märkte jag att jag inte hade något vatten i kranen. Fast det spöregnade ute. Vilken paradox! (Ett straff för att jag var och badade förut istället för att plugga? :) Eller inte.)

De håller på och blixtrar fortfarande minsann. Jag ska stänga av datorn och titta lite mera. Hej hej!

"Vi är en massa syskon som tycker om varann..."

Idag handlade jag mat på min favoritaffär här i Örebro (Som för övrigt är den enda affär som jag kan komma på som har alla frysvaror vid kassorna och inte bara glass. Grymt smart.) och tjejen i kassan var så trevlig. Hon hejade med ett hej och inte med två, något jag brukar tänka extra på sedan (passus:) jag var och lyssnade på Fredrik Lindström för några veckor sedan då han föreläste i Karlstad. Han pratade om svenskhet och bland annat om hur vi hejar. Att ett hej är ett hälsande medan två hej är lite mer korrekt och avspisande (jag måste ju säga hej, men jag vill inte prata något mer med dig och sätter därmed punkt för konversationen med mitt andra hej) medan tre är en direkt förolämpning: hej hej hej.Jag tyckte nog inte jag höll med om den saken, jag som alltid tyckt att mitt extra hej till kassörskan varit av ren vänlighet. Å andra sidan har poängen kanske varit att låta trevlig utan att behöva säga något mer.

Hur som helst har jag lyssnat extra på kassörskorna och denna kassörska sade bara ett hej, och det kändes som om hon menade det. Ja, som om hon rent av tyckte om mig och önskade att vi var vänner. Ehh, ja. Och jag sade ett hej tillbaka och log och tyckte att ja jag tycker att du är en trevlig människa också faktiskt. Och sen sa hon nåt mer som jag inte hörde.

Jag: Vad sa du?
Hon: Jesus är bra!
Och hon gjorde en hint mot mitt kors. Ahaa...
Jag: Jag tyckte väl att du var trevlig!

Och så gick jag därifrån med en aha-upplevelse över att vi verkligen är "en massa syskon (som tycker om varann?), för Gud är allas pappa (och jorden är vårt bo och vi är vän med alla på jorden må ni tro?). Jag har tänkt på det mycket på sistone, det coola med att alla som är Guds barn är syskon. Det är ett speciellt band och man kan känna kärlek till nån som man knappt känner. Det är coolt. Sen tycker vi kanske inte om varann ändå allihop, men det får vi jobba på.

Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. (Första Johannesbrevet 3:1) Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. (Första Johannesbrevet 4:7-8)

Kärlek! (Förstås)

En dator på balkongen och annat att vara glad för

Idag var det sommar på riktigt när man kom ut från skolan runt halv sexsnåret. Underbart är att cykla i t-shirt och känna hur vindarna som slår emot en värmer för första gången på länge. För att inte tala om alla honungsdoftande blommande träd som jag är så svag för!

När jag kom hem från skolan hade jag en jobbig kombination av ute-och-sola-lust och stor hunger. Stanna inne och laga mat eller gå ut och sitta i solen? Med mitt blodsocker och hungerhumör fanns det inga alternativ. Då upptäckte jag att kvällssolen redan hade nått balkongen (det gör den tidigare och tidigare varje kväll, av någon säkert logisk men för mig smått mystisk anledning) och att jag alltså skulle kunna sitta i solen och ha koll på pannkakan i ugnen samtidigt!

Så där satt jag, med laptopen i knät, ansiktet mot solen och pannkakan i ugnen. Underbara effektivitet! Och då slog det mig, att jag två år tidigare satt på en väns balkong i kvällssol och fotade henne där hon satt med laptop i knäet och levande ljus på bordet (augusti, så en lite mörkare kväll) och tyckte att det såg så oförskämt mysigt och lyxigt ut. Då hade jag varken balkong eller dator och kände mig i stort behov av bådadera. Och nu har jag den glädjen! Gud är god!

Dessutom har jag fått jobb i sommar, vilket låg mycket högt på min "Kära Gud hjälp, jag behöver verkligen-lista" OCH igår löste det sig också med uthyrning av lägenheten här i Örebro, en kille som känns grymt pålitlig kommer att hyra, så kompis det går bra nu, som Petter skulle ha sagt.
Eller, som jag kände: http://open.spotify.com/track/1RQluU09A00aMfJZBHCAcH
(man ska ha bra kontakter :) vilken jag gick in och satte på på hög volym. Från Carolas höjdargospelskiva My tribute som vi lyssnade på i bilen när jag var liten, om än i kasettform.
Den gör mig alltid på gott humör.

Och om någon tycker att det ser mer ut som en bok än dator är det en korrekt iakttagelse. Man kan ju sitta framför datorn hela dan heller.

Njut av våren gott folk, för det är den värd! Och ni också.

En vandals bekännelser och några funderingar kring konst

Idag var min väldigt engagerade och inspirerande lärare upprörd. Någon hade vandaliserat konsten i korridoren! Så hemskt! "Jag säger inte att det måste vara någon av er, men..."
Det blev sådär jobbigt. Jag som tyckte att jag hade varit så finurlig. Men det tyckte uppenbarligen inte han.

Jag läser till bildlärare. I korridoren finns det massa elevarbeten, gamla och nya. Ett elevarbete är en triptyk (tre tavlor som hör ihop) och har tre provocerande motiv. Jag kanske inte ska gå in på exakt hur den ser ut ifall någon som har gjort den skulle läsa det här och ta illa vid sig, men en av tavlorna är ett kollage av porrbilder. Ganska grova om du frågar mig, inte porr över huvud taget om du frågar min lärare. Jag tyckte/tycker att den är ganska otrevlig (ja, alla tre egentligen) och tänkte att aha, jag censurerar den. Sådär som man gjorde förr i tiden när något var lite olämpligt naket. Jag satte ett löv på tavlan. Eller, jag satte ett stort löv över hela tavlan. Och eh.. jag fäste kanske lövet direkt på tavlan, eftersom det inte var stort nog att fästa utanför. Med tejp. Den gick att dra bort utan att göra skada. Kul tyckte jag, plus att det samtidigt var en liten protest mot detta trista inslag i min arbetsmiljö. Yttrandefrihet, okej, men man måste väl få ha något att säga till om vad gäller ens ofrivilliga närmiljö också? Icke!

Jag förstår att tavlornas poäng är att provocera fram känslor, vilket verkar vara syftet med det mesta i nutida konstväg, men jag kan tycka att sådan konst i så fall gör sig bättre i konsthallar dit man kan välja att gå eller inte. Eller åtminstone, om man nödvändigtvis vill nå ut till en ofrivillig publik (annars är det kanske inte så provocerande ändå?), så kan man väl ha en väldigt kortvarig utställning så att ens (läs mina) ansträngningar att acceptera det vulgära som en del av väggen, inte behöver bli så jordiskt utdragna.

"Du eh... den där vandaliseringen... " En lite jobbig bekännelse. Men mindre jobbig än klumpen i magen av att vara en skurk i hemlighet. Det är nog första gången jag fått en handling kallad vandalisering. Eller jag får tänka...

När jag och min kusin Patrik var små gjorde vi något som mer var vandalisering på riktigt, även om ingen kallade det det just då. Då satt vi på grusgången vid källarfönstren - ni vet såna där små kvadratiska som är jättetjocka - på huset där mamma och pappa bodde och hackade sönder alla fönstren med stenar. 8 fönster. Hacka hacka hacka... Det tog sin lilla stund men till slut var alla borta. Och jag minns att de blev lite förskräckta, de vuxna när de kom, men att ingen blev speciellt arg. Man skulle va tre år jämt. Eller ja.

Dagens bild är ett stycke kuliss från en dockfilm jag och några klasskompisar gjorde om nutida konst. Låt mig presentera Fetthörnet, som i sitt originalutförande skapades av Joseph Beuys.

Bilden till Vid min viljas bro kommer när den är inscannad. Schnart.

Frid och fröjd!

En vacker sång och ett snällt husdjur

Har fått en ny favorit:

www.myspace.com/stighult
Lyssna in Vid min viljas bro. Grym text. Gjorde min sista låttextillustration till den. Men den glömde jag scanna in innan jag lämnade in den till skolan så den får ni se SEN. (observera cliffhangern)

Jag har en Herman som står och jäser här hemma hos mig. Det känns fint. Någon mer än jag lever här, någon som behöver mig, min omsorg och lite mat då och då. Som ett husdjur eller ett barn, fast som inte låter eller luktar illa. Och som inte gör ont att föda fram (alltså som barn, inte som husdjur). Fast... som snart ska delas upp och ges bort och ätas upp. Det gör man ju inte med husdjur och barn. I alla fall inte jag. Ja en Herman är alltså en surdegssmet, för den som inte vet, som man får av en vän och göder och sen delar ut till vänner och av den sista delen gör en bit kaka av.
Jag fick min smet av en klasskompis. Det kändes fint. Sen är kakan väldigt god också. Det vet jag, för jag har fått smaka av Helens kaka.


Min Herman

Jag ska försöka styra upp kommentarsprylen så den funkar. Och om den funkar får ni gärna kommentera. Det vore trevligt och mycket mer socialt. Japp. Ha en fin kväll och vecka!


Kärlek!

Det bästa med pollenallergi...

... är att det finns bot för det. Det gör det inte för den evinnerliga, tjatiga, sega och oerhört trogna förkylning jag har varje vår. Så jag har börjat hoppas att det är allergi och köpt piller. Vi får väl se... Tycker redan att det känns bättre.

För den som undrat vad som hänt eller inte hänt eftersom jag nu skriver efter sisådär 5½ månaders uppehåll, kan jag bara säga... det ni! Men flyttat till Örebro har jag ju. Denna Sveriges tråkigaste stad. En ganska omotiverad fördom. Fint är det minsann, både träd och sol och vatten har dom! Och Monki och Indiska och Art shop med promarkerpennor för 35 spänn. Värt. Gnäller gör dom inte ens heller. Eller så är det jag som bara umgås med nyinflyttade.

På bildlärarprogrammet, där jag läser nu, har vi haft individuell fördjupning de senaste två och en halv veckorna. Vilket betyder ungefär: gör vad du vill, lär dig så mycket som möjligt, men nåde dig om du inte har jobbat. Jag har illustrerat låttexter. Här kommer några smakprov:

Jag var ute på Bjuröklubb och jag tittade på stranden

och vågorna krålade och jag vada in i natten

oh ja, jag var en vinnare runt vattnet

oh ja, jag var en vinnare

Åh! Jag lovar gissa vad jag hittade längs vattnet

en blåval som härjade längs stranden

han sa han kände mig
Han sa jag har sett dig när du vandrar

Varje kväll du tänker högt och viftar armar

Den sa jag är en blåval och jag kan ta dig härifrån

från din öde ö, från dina papper och pennor

du är en förlorare

men du kan gömmas i min mun

en männska är inte tung att bära på

för vad ska det bli av dig?

Vad ska det bli av dig?

Ja vad ska det bli av mig...
(...)

Jag sa om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder

och jag ska tjallalala

tjalla ifrån döden
och jag ska skriva brev till dina närmaste och bästa

och säga att du lurar folk som emellanåt är ledsna

(...)

Vi är redan fria

å å vi är räddade och fria...

(från Bjurö klubb av Laleh)

I det fina tunna ljuset

står jag och väntar tyst

sommaren är framför

kvarteret nästan tömt

på människor och känslor

ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam

alltid ensam här

aldrig, aldrig ensam

Den fina tunna linjen

mellan våran värld

och din

skär igenom varje ljud

genom varje utsträckt tanke

varje ansats att förstå

varje sång jag någonsin sjöng

Aldrig, aldrig ensam

alltid ensam här

aldrig, aldrig ensam

(från Aldrig ensam av Jonathan Johansson)

Håll till godo!

(Naeh! Nu trodde jag att de oprovocerade radavstånden var borta! Men icke. Det svider, både i svensklärar- och i bildlärarögat. Hmm. Ja. Det är väl bara att acceptera. Livet är defekt. )