Alternativt leverne

Var på sammankomst -kollektiv/kommunitetshelg- i helgen. Hundratalet människor - vuxna och barn - som lever och/eller bor (eller är intresserad av att göra det) i olika varianter av kollektiv och kommuniteter möttes och delade erfarenheter. Där var förutom "vanliga" kollektivister ett gäng svenska nunnor, en st Scott som delar sitt och sin familjs hem med åtta asylsökande kvinnor från olika delar av världen, och två gifta par som kom från något slags kommunitet i... (England? Tyskland? Nordamerika? Minns inte.) någonstans, där man går med för resten av livet och inte äger något för egen del. Och så var jag där, som bor ensam i en egen lägenhet och har en massa saker som jag äger alldeles själv.

Och nu snurrar det en massa tankar och funderingar här vill jag lova.

Att jag ens var där var för att jag, även om jag just nu lever och bor som jag gör, funderar på hur man kan leva kristet i den här tiden. Vilket man förstås kan göra på massa olika sätt. Men vissa saker, som gästfrihet, generositet... osjälviskhet... och för den delen närhet, gemenskap och genomskinlighet, skulle vara enklare att leva ut på något annat sätt än ensam i en etta. Det är enklare att ha ett öppet hem om man är flera som delar på det.

Å ena sidan skulle jag vilja ha mer av det där goda - generositet, gemenskap osv - i mitt liv. Och man kanske behöver utsätta sig för en annan livssituationen för att bli bättre på det. Som någon sa: man kan skapa bättre förutsättningar för att vara god.
Å andra sidan: grymt bekvämt att inte leva så. Inga bekymmer, hakuna matata.

Samtidigt skulle jag gärna sätta mig på tvären mot hur det här samhället är uppbyggt och menar att man ska leva: rik, dreglandes över nya prylar och de senaste trenderna, ensam och stark.
Men ack så formad man - jag - ändå är av allt sådant. Jag kanske inte har begär efter alla nya tekniska prylar som kommer, men jag har onödigt många saker som jag inte behöver men ändå inte vill vara utan. Minnen, saker som eventuella framtida barn kanske vill ha och annat som känns allmänt bra att ha, förr eller senare. Ganska många banankartonger sådant. Och det kanske inte är fel i sig. Men just det faktum att jag det tar emot så väldigt mycket att göra mig av med sådant, gör mig fundersam. Och jag blir nästan orolig för mig själv för att jag reagerar så starkt på att de gifta kvinnorna, från den där kommuniteten där man inte ägde nåt för egen del, var klädda i så utstuderat tråkiga kläder. Ja, männen var inte så spännande klädda heller, men deras jeans och skjortor stack inte ut lika mycket som de långa kjolarna, bylsiga tröjorna och sjaletterna gjorde. De såg väl nöjda och glada ut för all del men jag... reagerade så på det. Räcker det inte med att man överlåter sig åt en kommunitet för resten av sitt liv och inte har något eget, måste man se ut som en mullvad också?

Och så satt man där och började fundera på varför man egentligen har på sig kläder som man tycker är roliga. Eller frisyrer, örhängen och rosa nagellack, som för den delen inte fyller någon annan funktion än att framhäva en själv. Eller? Eller har man det inte bara för att trivas lite mer med sig själv och livet och bli lite glad? Eller är det vårt eget eftersträvade glänsande som vi egentligen blir glada av?

Det kanske inte spelar någon roll alls. Eller så är det skitviktigt, för att man håller på och bygger på sitt eget varumärke istället för Guds (om man nu inte vill det alltså). Svårt!

Så nu kom jag ifrån bo-biten. Men jag sa ju att tankarna snurrade. Nog för nu. Om någon har en idé om hur man kan leva som kristen i Sverige idag får ni gärna säga till. Andra tankar mottages!