Om drömmar och borthivanden

Jag har en blå skrivbok som jag skriver i vid speciella tillfällen. Det kan vara att jag har flyttat till en ny plats och känner att en ny period i ens liv har börjat, eller att jag kommit på något väldigt smart (?) som jag vill komma ihåg, eller att man är speciellt arg eller ledsen över något, eller - som idag- att man känner sig speciellt glad. Det är viktigt att få med glädjen också tycker jag, hur man känner det när man är riktigt, riktigt glad, och varför man är glad. Ibland har man massa konkreta anledningar att vara glad, ibland vet man inte riktigt varför man är glad. Precis som när man är ledsen.

Idag har jag gått och tänkt på vad mycket roligt det finns att göra här i livet som jag inte har gjort än. Platser jag ännu inte har sett, härliga människor jag ännu inte har träffat, saker jag inte har provat... Jag tog en omvägspromenad hem från stan, där jag lunchat med några av de härliga människor som jag faktiskt har fått glädjen att träffa, och gick längs de trevligaste gatorna med de finaste husen och tittade i skyltfönster som jag inte sett tidigare. Och så drömde jag om allt jag vill göra. Och tänkte, att det måste jag gå hem och skriva upp, så jag inte tappar bort det. Skriva i min blå skrivbok.

Till detta skrivande premiärlyssnade jag en skiva som jag köpte i veckan - Salem Al Fakirs Astronaut. Här är en favorit: http://www.myspace.com/salem/music/songs/it-s-only-you-part-ii-36227953

Nåt annat jag tänkte om drömmar var, att det är lätt att gå runt och vara missnöjd över att man inte har gjort saker som man skulle vilja ha gjort. En dålig dag är jag det. Men en dag som denna tänker jag att man nog skulle bli ganska olycklig om man hade gjort allt man skulle vilja göra och inte hade något kvar. Vad skulle man då göra? Inte för att jag tror att man ska akta sig för att förverkliga drömmar, man har i regel ett lager kvar ändå, men... man behöver nog inte vara så rädd för att inte hinna göra allt. För man behöver nog ha några drömmar kvar att dra runt med. Själva drömmandet hör till lyckan..

Och så måste jag bara lämna detta drömska ämne och dela med mig av något som jag sitter här och är så nöjd med just nu. Ikväll har jag nämligen gjort slag i en sak som jag länge tänkt på. Jag har hivt bort mattan som jag hade i rummet. Den runda ull-liknande IKEAmattan som matchar gardinerna jag köpte samtidigt men inte använder längre och som gjorde hemmet så IKEA-fint och mjukt. Eller nåt. Och som alltid var i vägen om man rullade det allra minsta på kontorsstolen, eller om man behövde flytta ut matbordet när det var fler än tre gäster, som skapade dumma kanter under madrassen på golvet om man hade någon nattgäst, och som konstant fällde något slags skumt pollenliknande mjöl som gjorde golvet småklibbigt även efter att man sopat det.

Nu ligger den ihoprullad på balkongen (och skäms hoppas jag!), tillsammans med mina ihopfällbara extrastolar, påsen med blomjord och det alldeles för stora staffliet som jag i en optimistisk stund trodde att jag skulle få plats med. (Jag älskar balkonger.) Den enda mattan som fortfarande finns i lägenheten är badrumsmattan, och den får väl vara kvar. Där dansar jag ändå inte. Det känns nästan rebelliskt att inte ha någon matta. Så förskräckligt o-husligt! Så oerhört gött.

God kväll och en ny god vecka önskar jag dig!